Lördagsunderhållning suger

Tv-underhållning på lördagar har inte mycket att erbjuda. Reklamfilmerna är bättre. Och så undrar man varför så många laddar ner serier och filmer?

Efter att ha fått barn att somna, hetsätit Nutella och lagt några ord i Wordfeud. Så såg jag fram emot en skön kväll i soffan, framför tv:n. I lugn och ro. Jag ska skulle bli road och slippa att roa. Jag la undan datorn ville för ovanlighetens skull fokusera på ett medium. Men nu efter ca 10 minuter så känns det mer intressant att sortera sakerna i skafferiet i bokstavsordning än att glo på gester med gäster, Notting Hill etc. Helt meningslösa saker känns oerhört spirituella jämfört med programmen som visas. Kanske att man skulle sortera alla grannars strumpor, det skulle ge mer. Lätt. Ville bara säga det. Tycker att någon i branschen borde ge mig rollen som programchef. Då skulle det bli andra bullar. Krispiga på ytan och sjukt smöriga inuti, med en stark kanelsmak och lite kardemumma som tittar fram här och där. Dessutom skulle tittandet öka markant. Lovar.

Well, har man inget att säga så ska man vara tyst. Nu ska jag i tysthet svepa ett glas vin, (det enda som går att uppbringa i huset) tänka "härligt med lördag" och sedan krypa till kojs med play på paddan.

Minnen från Algeriet

2007 åkte vi till pappas hemland. Algeriet. Jag tänkte mig en oas där barndomens minnen var samlade. Tillsammans skulle jag, mamma och mina syskon få en mer fullständig bild av oss och av pappa. Vi skulle samla i hop lösa bitar i oss, lära känna släktingar, komma närmare den algeriska sidan av vår pappa. Den evinnerliga stoltheten.

 Landet mötte oss med svammel, kackel, värme, melon, vansinnesfärd i bil i vackert landskap, cigarettrök och speciella dofter. Minnen dyker upp och formar om sig och fogar sig slutligen till nya. Vad är påhittat, nytt och gammalt i allt detta? Visste inte att släkten var så stor, så viktig, så bullrig, självklar, bråkig och olik hur vi är som familj i Sverige. Min fars brors fru välkomnar oss med öppna armar och säger att släkten är viktigast av allt samtidigt som hon baktalar sin mans andra bröder. Förvirrande. Vi blir serverade allt vi kan behöva med vänstra handen, samtidigt som det levereras lögner och halvsanningar med den högra. Vill väl. Vill för väl. Frukosten på bordet varje morgon. Frun dukar fram, dukar av, städar, bäddar och går sedan och arbetar som chefsläkare i byn. Mannen, min fars bror tar med oss att möta släkten, vänner och platser vi borde se som har med pappa att göra.

Vi bor med kackerlackor på nätterna och lever som kungar på dagen. Det är annorlunda. Vi får följa med på traditionellt bröllop i byn. Kvinnor för sig, män för sig. God mat och magdans. På killarnas sida skjuter man salut rakt upp i luften. Jag vill också skjuta. Men dörren är stängd.
Släkten är fin. Känner igen mig här och var. De vill så väl. För väl. Men varför allt skitsnack? Om och med varandra? Vi hör få ord om pappa.

Han vad den äldste i syskonskaran. Den de såg upp till. Skammen i att han valde bort dem, oss och världen. Men vi pratar desto mer om hans arv. Kommer vi för pengarna? Vilka pengar undrar vi? Vi får höra att det finns några vapen, pengar och att vi har mark som vi äger. Men hur vill vi att den ska förvaltas? Kanske är det bättre om någon tar hand om allt åt oss? Någon annan släkting undrar vilken mark vi pratar om, det finns ingen olivlund till oss. Allt är sålt. Menar vi inte pengarna från försäljningen? Vi förstår ingenting och bryr oss egentligen inte om arv eller pengar. Vi vill bara höra deras minnen och försöka förstå vårt land, vårt folk och vår far. Men alla (vita)lögner kommer emellan. Många av våra släktingar verkar tro att vi är ute efter pengar, men vi vill ha det värdet i tankar om vår pappa i stället. Missförstånd. Kanske kulturer emellan.

Landet är betagande vackert och samtidigt stängt. Våra släktingar är utbildade, moderna och traditionella i ett. De är både stolta och underliga. Känner igen mig. Men kommer inte nära. Inte in under skinnet. Tror inte de är intresserade. Det sårar. Inser att det är jag som inte är intresserad. Det gör mig rädd. De vill så väl. Allt för väl.

Men jag har lärt att jag gillar att jag har en släkt och en sida kvar att utforska. Att jag har ett land att lära känna och älska. Jag kommer att komma tillbaka. Det har jag lovat mig och Daja. Men då blir det för att ta till mig av framtiden och lära känna folket i dag. Inte för att söka minnen och leta efter en man som flytt och dött. Vill visa B och F att det finns något annat. Allt är inte bara polerat. Och att släkt ÄR viktigt. Speciellt med tanke på allt som händer i Libyen, Egypten, Syrien och Tunisien. Nya tider. Som vi är del av.

Suga ur musten ur ett djur

Bildligt. Detta skedde i obygden i helgen. Vacker plats var det dock. Och fint som snus var kalaset. Bildbevis finns. Även film på en dansande man/softis vid namn Johan. Filmen gör det svårt att avgöra om det är en man, ett djur, en avart eller en myt. Dock är det samma man som några dagar tidigare gick ner på knä och friade. Svaret jag gav var kanske inte glasklart, men bröllop nästa sommar blir det. Om jag inte ångrar mig efter att sett helgens film...

Dagis är stängt

då vill den bruna prata om morfars död. Många frågor som bottnade i att vi kom fram till att han, min pappa, lagade för lite saker och därför var ledsen ofantligt länge, så länge att han blev sjuk och inte kunde vara glad mer. Kanske var det inte svårare än så? I dag saknar vi honom i alla fall. Brun är övertygad om att han hade riktiga svärd och att de skulle leka sjörövare nu om han var här. Vi berber är väl typ sjörövare, så jag håller mest med? Han sa även att det var dumt av honom att dö när han bara kunde vara glad istället. Skratta lite i bland. Just. Jag säger inte emot. När vi i somras skulle skåla för pappan (som ligger i Dalarna) tog Bruno en lång pinne och drog över "graven". Vad gör du? undrade vi, kittlar morfar svarade Bruno. Smart, nu blir han nog lite gladare.

Vi är medelålders

Det är ingen idé att låtsas om något annat. I går fyllde Johan 35. Vi firade med fika och närmsta famljen kl 14:00 (tog vårt vuxna ansvar då man aldrig vet när frans-alien tittar ut och spränger nederdelen). Johan fick bland annat en Ipad 2 i present, precis som sig bör när man är akademiker med bra jobb och klassar in som medelålders-svensson. Då har man råd med sådana presenter och tycker att man är väl värd det. "Man unnar sig" Björn (Johans pappa) bjöd på födelsemiddag på fransk bistro. Mycket trevligt. Klockan 22 var vi hemma hos oss igen och tittade på film... Viss skillnad från när Johan fyllde 30 och firades. Fest till fem, en avklädd Åket i hängslen etc etc. Jaja vi återkommer nästa år med riktig brakfest (då kör vi gemensamt race och det är väl en del vuxenpoäng i det med om jag tänker efter.) Som sagt vi kommer inte undan. Vi är medelålders. Och en calva till kaffet är inte dumt. Så.

Bra idéer

att satsa på under föräldraledigheten mottages tacksamt. Måste hitta en exit. Inser det en dag som denna... Vill även säga att jag är glad över att slaktaren och brutale krigsförbrytaren Mladic är gripen. Det inger lite mer hopp om framtiden än vad ett av dagens möten bjöd på.

Frans är fixerad vid mycket

punanis t ex. Han har nu fixerat huvudet i min. Det innebär att han är redo att ta sig ut när han behagar. Och det är ju roligt och så, men varför gör man det? Bebisar alltså. Hur kommer man på att man vill köra ner huvudet så hårt i moderskapets punani så att man sen inte kan röra det mer. Att bebisar plötsligt bestämmer sig för att de vill sitta i ett skruvstöd och softa, istället för att göra kullerbyttor i vatten. Är konstigt. Dessutom ska ju de vara upp och ner, med huvudet fullt med blod och bara vänta in ingivelsen att "jaja nu är det nog dags att se om jag kan pressa ner huvudet ännu lite längre ner i denna köttgrotta, jag vill leka borr". Tänk cellskräck, tänk allt blod i huvudet, blodsmak i munnen, trångt som fan och ingen återvändo. Tänk korkad helt enkelt. Undrar om man statistiskt skulle kunna bevisa att kids som vill ut med röven först är lite lite smartare än de som väljer att kila fast huvudet i ett par veckor?

Tiden är ur led

Jag är okynnes ledig och tänker ta cykeln och fara till Bergianska. Där finns knölblomman som blommar var 20 år, ser ut som en penis och luktar kadaver. Den blommar just nu. Kan bara inte missa det. För bra kombination för att vara sann. Alla motsatser i ett. Bättre än världens undergång som tydligen ska ske i morgon. Eller har det med varandra att göra?

PS Trevligt att höras igen, länge sen sist, jag är glad att de är just detta jag har att komma med en dag som denna. DS

En inbillad fredag

Jag harklar mig högt och tydligt. Vill att alla ska höra. Ingen hör.
Jag väntar och räknar på fingrarna. Fortfarande bara tio. Klockan är eftermiddag och går oerhört långsamt. Någon håller tiden i strypkoppel.
Jag är uttråkad. Skulle vilja fightas med någon, hamna i en hetsig diskussion. Få bli arg på riktigt. Lite röd på halsen.Sedan svepa en shot eller två. Gärna någon ny och konstig sort. För att sedan bli lite gråtmild. be om ursäkt. Säga fina saker till en vän jag nästan glömt bort att jag hade. Dansa till Robyn och sedan gå hem och kramas. Men jag är för trött för det. Alldeles för trött.

Långt upp i skrapan

Det är där det händer. i dag på jobbet fick jag finbesök. Det var Johan och Bruno som tittade förbi. I lediga kläder och med bruna armar studsade de in. De hade precis ätit glass. Vilket ett par glassfläckar här och var avslöjade. Det var fint och lite sjukt på samma gång, att få dem på besök. Plötsligt kunde jag känna lukten från min mammas gamla arbetsplats. Se rummen och korridorerna, komma i håg känslan av det konstiga att befinna sig där, att vara på det där avlägsna jobbet som alla gick till varje dag. Jag kom plötsligt i håg tanterna som böjde sig ner för att säga något vänligt men samtidigt helt meningslöst till mig. Parfymdoft, blandat med en annan mer plastaktig doft. Att alla pratade lite mer dämpat för att sedan skratta de där konstiga vuxenskratten. Som börjar i inget går via gällt hysteri och slutar abrupt. Sedan den tysta förväntan på att jag skulle svara något vettigt eller roligt när de pratat till mig. Och det enda jag egentligen ville fråga var, varför har tanterna så stora tänder, perukhår och pratar barnspråk.

Jag kommer även i håg den där känslan att det var lite spännande och tråkigt på samma gång, att man fick kakor och sedan ville att alla skulle försvinna in på sina kontor så att man i lugn och ro fick trycka på knapparna på alla apparater. Det hände dock aldrig...

I dag när jag visase Bruno utsikten, tror jag att han kände precis samma sak. "Fin utsikt, men varför är det så mörkt och luktar opersonligt. Varför vill alla dessa okända männsikor prata med mig, när de egentligen inte vill leka eller säger något vettigt. Varför hänger mina föräldrar på sådana här platser hela dagarna när det finns parker". Och det kan man ju faktiskt undra.

Är det här en blogg?

Undrar om en blogg som aldrig uppdateras får kallas blogg? Vad är egentligt definitionen på fenomenet?
Well, sen sist har jag varit på Oscarsgala, varit med i Så kan det också låta, aspirerat på att bli nunna, hetat Paula Jackson, rökt alldeles för många cigg och druckit lite för lite bubbel, ätit 2000 oliver, grillat alla dagar utom en samt badat i lagom doser.

Fakta Mallisveckan 27:
Mest spelade låt
-"Här kommer Pippi Långstrump",

Värsta filmen:
-The Road är lätt min värsta ont-i-magen-film. Kan inte bestämma mig om den ska rekommenderas eller inte. Ångest, ångest och ångest.

Bästa grillmaten:
- Jämt skägg mellan Johans potatisknyten och lammet direkt från slaktarn.

Badanka:- Bruno vågade slutligen doppa huvet OCH hoppa från kanten

Hav eller pool:
- Hav (även om tävlingen i klädsim i poolen inte var så dum)

Mest använda grej:
- Solskydd 50, badbyxan, grillen, Pippi-filmen

Oväntat uppskattat
- Sockrad grekisk yoghurt

Ta med till en öde ö
-Ac och elektricitet. No more fläkt åt folket.

I dag dallrar luften. Kvart över åtta stod Slussens termometern på 36 grader. Sjukt. Vilken världsdel befinner jag mig i? Någon?
Ja visst, sen kan vi gratulera Beate för coolast prestation och Lollo som fyller 100 idag. Hurra.

Tvärtom ska det vara

Inte för at vara motvals. Men jag gillar svengelska uttryck, jag skulle vilja höra mer om Israels försvar av attacken, mjölkchoklad är i alla lägen bättre än mörk, rött vin smäller högre än vitt, även på sommaren! GI är för grisar och jag gillar ju iofs Söderling (för att han är svensk), men föredrar Federer (som tennisspelare) och det är med blandade känslor jag kommer följa dagens match...

Ikväll tänker jag mig att jag inte ska vara motvals, ett glas rosé på en uteservering, en cigg i mungipan, bikini i väskan och en cykel lutandes mot ett träd, redo att ta mig mot grillen på vår utegård. Det är sommar det.

Insekter är vi alla

Om jag var en insekt skulle jag vilja vara en geting (alltså inte en kackerlacka som Beate skulle vilja vara). För som geting får man stickas. Hårt. Och djupt. Man får hänga i blommor, flyga högt, leka kamikaze, man är randig och randigt är ju inne, och man får äta goda grejer och kött framåt sensommaren. Typ grillat jämt. Viktiga saker i livet det där. Dessutom är folk rädda för getingar, och är dom det inte, så borde dom vara det. Annars skulle jag se till att dom blev det. Jag gillar även känslan att någon skulle kunna vara allergisk mot mig. Vilken makt, vilken makt.

Nej det här inlägget har inget att göra med att jag precis såg ett mejl där man beskrev mig som den där lilla söta. Ehh… jag är sur. Och förnedrad. Och ilsk.

Helgen var annars fin. Jag fick gå på skärgårdsfest där Johan tydligen mest pratade bajsrutiner med alla och sdan blev jag firad som den mor jag är.

Jag har varit på kollo

Ok, några ord om bröllopet måste utgjutas. Dum som jag var, trodde jag att inget skulle toppa möhippan. Men jag borde vetat bättre, jag borde vetat vad partyrävarna Agdestein (-Vatna?) hade bakom öronen. När två mat- och festmänniskor har hittat varandra och slår påsarna i hop så blir det ju dubbelt upp. Av allt. Eller nja, kanske inte av musiken, när Lollo väl tog över spakarna. Då blev det hälften av låtarna. Men det är smällar man får ta. Och som man gärna tar.

Favoritpunkter i slumpvisordning:
- Man får godis på rummen
- Alla vänner är uppklädda, snygga glada och befinner sig på samma plats
- Mannen som inte kan uttala ett endast namn är fantastisk. Även att de faktiskt säger ja till varandra är fantastiskt…
- Livesången
- Vi får se Agges olika frisyrer och Lollo gråter (kanske inte åt just det)
- Men Åsa gråter mer. Det skvalas till alla talen.
- Maten, denna grymma mat. Mjauuuu. Sanna fick cravings på leverpastejen.
- Lollo och Agge pratar med varandra via mick. Det är kärlek det.
- Tangon, plötsligt kan de dansa. På riktigt. Ingen förstod hur det gick till.
- Hip hopen. Tack för att nån (Dj Käften) förstår att man måste spela lite hip hop ibland.
- Stoldansen med Kent Agdestein
- Ringdansen, hoppdansen, utmaningsdansen, breakdansen + alla draman som utspelas på dansgolvet
- När Hansson förklarar att han inte kan röra sig, för att han inte kan stå längre, samtidigt som han ser helt sjukt glad ut.
- Att det var dag när man gick och la sig, och man ändå inte ville att det skulle ta slut.

När man vet att man inte är modell

I går när jag kom hem stod den 4-åriga grannpojken och väntade i dörren. Öppningsrepliken var:

- Du är jättekort!
- Ehh ja, jag är rätt kort
- Det ser förresten ut som om du har tappat en smal tand mellan dina framtänder...
- Jaha. Det tycker du.
Slut på konversationen

(Tur att han inte hörde vad jag väste när jag gick därifrån)

Det är dags att förbjuda ordet utmaning.

I varenda möte, på varenda arbetsplats ska man se det positiva i allt. Problem är inte problem utan uuuuuuuutmaningar. Alla pratar om sina härliga utmaningar med falsk förställd röst.

Men nu tar jag bladet från munnen. Det handlar inte om utmaningar, det handlar om att ett omöjligt uppdrag som tenderar att gå åt helvete om man inte håller hårt i hatten och sväljer tungan. Ett svårlösligt problem man absolut inte ser fram emot att lösa. Ingen utmaning, utan mest skit alltså. Så!

Hippa i all ära

Alltså vilket party, vilket party. Och vilken dag. Vilken kväll. Det blev bra. Det blev balett, Kungsholmen Runt, naket både på dagen och natten. God mat i chambre separée, röda trådar, mycket att dricka och en och annan full vän att stagediva på.

Men det här med dagen efter. Munnen någon sprutat bajsspray i, huvudvärken, glassplitter lite här och var, vinfläckar på väggar, bord, soffa och stolar. Vänta, låt mig omformulera mig; vinfläckar exakt överallt. Även i sängen. Granngubben som undrar vilka dårar som har pajat gården och festade till sent, sent på natten. Jo herr ordförande i egen hög person,.. Ska man verkligen behöva det? Näh,

Men det var faktiskt såååå värt det. De bästaste vännerna ska få gå på de bästa festerna. Och få slippa städa efter.
Ser fram emot bröllopet. Då är det pay back time...
Fram till dess ska jag vara nykter.

En skräckhistoria

Vad är äckligare än snorkråkor? Precis, praktiskt taget ingenting. Bajs är som rosor i jämförelse. Visst?

I går åt jag lunch med en föräldraledig kollega. En liten son hade hon med sig. Precis när vi fått in mat, får hon syn på något slemmigt, stort och gulgrönt i den lille herrens näsborre. Liksom utan att tänka drar hon ut den, rullar den lite mellan fingrarna, släpper den kladdiga saken på golvet, den rullar inte helt självmant… men faller till slut. Som i slowmotion tar hon sedan upp en bit bröd, håller det med fingret och stoppar det i munnen. Neeeejjjj skriker jag i (också i slowmotion), kastar mig fram, kinderna rör sig sakta fram och tillbaka. Jag lyckas inte hindra henne… Får sedan inte i mig någon mat. Världen är förstörd. Snorkråkor borde förbjudas. Varför skyltar med ”inga barnvagnar tack” när det borde stå: ”Inga snorbusar gör sig besvär här”

Så förbannat jävla apfin utsikt!

Jag tittar ut. Jag ser sol. Jag ser snö. Fast bara lite högst upp i Hammarbybacken. Jag ser fotbollsspelande ungdomar. Jag är slö, men inte för slö. Jag tänker på glass. Så jävla mycket tänker jag på glass. Den jag tänker på kostar 27 kr. Massa pengar för en fånig liten strut. Apdyrt när jag tänker efter! men jag ger det en halvtimme till, sedan är den min.

Maria bebådelsedag

Det innebär att man kan tänka på våfflor, men man kan också fundera lite på Jesus far. En stackars man som fick barn utan nöjet att få ligga. Hans fru Maria blev nämligen gravid med gud. Betänk att Josef levde på en tid då det inte fanns dator, tv, eller ipod. Nu blev han även nekad det enda nöjet man kunde förvänta sig som gift. Sex. Istället fick han en skrikande liten bebis. Förmodligen fick han inte ligga en endaste gång i hela sitt liv. Inte en enda gång. Gud är inte alltid god.

I morgon Prag. Bruno får snällt stanna hos min mamma.

Ingen vår. Ingen sol. I dag.

Det är bra. Då får man behålla vinterpälsen ett tag till. Jag avskyr när solen bländar en. Jag avskyr när alla hårstrån man borde noppa i ögonbrynen syns tydligt i solstrålarna. För att inte tala om pälsen på benen. Den man under vintern sparar för att kunna behålla värmen och måste kapa när vårvärmen smyger sig på. Så fort det är dags för shorts eller kjol ska häcksaxen fram. Och inte bara en gång utan varje jävla dag. Varför klagar alla på vintern? Den är ju nu det hårda arbetet börjar. Alla vet ju att det är roligare att odla än at ansa.

Lejon i nagellack

Tiger är tillbaka. Ja i alla fall snart ute på banan igen. Vad det nu innebär och vilken bana man kan tänkas mena. Bra eller stjärt? Jag säger som Bruno "jag är hellre ett lejon".

Dagen till ära har jag turkost nagellack, det nagellacket som fick min lillebror att tystna innan han eftertänksamt sa:
- Ehh du ska väl inte köpa det där? På allvar.
- Vaddå, det är ju fint ju.
- Nej. Du får gärna använda det när jag är tillbaka i Östersund.
Så. Nu är han där.

Robotar är vi allihopa. Allihopa...

I går var jag ledsen och tyckte att min mamma var dum, I dag är hon bra på alla de sätt igen. Jag är glad och går omkring och övar på robotdansen. Inte är jag särskilt bra inte, men jag måste ändå prova lite nya rörelser varje gång jag går förbi en spegel. Raka armar, rak rygg och stela ben. Inget får röra sig separat. Det är lätt att missa tummarna. Slickade ska de vara. Annars blir det liksom inte sammanhängande rörelser. När man är inne i stegen, är man fokuserad på det och tänker inte på hur kontorsrummet är placerat. Att nästan alla går förbi parkeringen. Att parkeringen är i min direkta utsikt och därmed utanför mitt fönster. Dessutom är det fredag, vilket innebär att många går hem tidigare, tar bilen och passar på att titta vilka looosers det är som sitter kvar. Ehhh jo en liten afrikan som dansar underligt stelt, i ett hörn, utan musik. Det slår mig, när jag plötsligt får syn på tre personer som gapande studerar mina moves, att de kanske tycker jag är en förlorare. Men näää. Nej! Jag tror att de kan vara imponerade. Jag tror nog det. Jag vinkar försiktigt tillbaka med tummen slickad mot handen.

Helgen då? Jag ska fira mosters 60-års dag i Falun.

Vasaloppet

Om jag bara hade lite längre ben så skulle jag lätt åka vasaloppet. Typ varje dag. Det hänger alltså bara på benen. Detta innebär att ganska många jag känner borde ställa upp i helgen. Men bara Lasse gör det. Dåligt!

Är dessutom oerhört glad i dag. Det är så fint att Madeleine och Jonas har hittat tillbaka till varandra. Äntligen! och så snöar det. Nej livet kan nog inte bli bättre än så här. Möjligen att några centimeter på varje ben skulle bli grädden på moset. Har för övrigt aldrig fattat det uttrycket. Vem vill ha grädde på mos? Förutom Lollo. Och Agge. Och Art.

nyrik rysk prinsessa

Idag vill jag skänka en tanke till lägenheternas lägenheter. Oväntat nog har vi hamnat på en Vip-visning. Vet faktiskt inte hur det gick till. En stor våååning i birkastan. Långt över vår budget. Vi har inget lånelöfte och jag har verkligen inget behov av att flytta. Trots att de lockar med en garderob lika stor som lägenheten vi har nu. Ändock ska jag ikläda mig päls, prata ryska och låtsats att pengarna finns under madrassen, om vi nu verkligen skulle vilja köpa den på studs. Mäklaren kan känna sig rätt lurad. Och ja, det är fuskpäls.

Om dagen som nästan försvann

OS pågår. När jag var liten var det, det bästa jag visste. Jag väntade hela dagen på att skolan skulle ta slut så att jag fick kura i hop mig framför os-sändningarna i den bruna manchesterfåtöljen med en kopp oboy. Älskade störtlopp och storslalom. Tänkte att det var jag. Å satan vad snabbt jag åkte. I går såg jag när Anja störtade. Och tänkte, det är ju läskigt att åka så snabbt. Vad illa det kunde gått. Jag blev glad att det inte var jag. Insåg dessutom att jag tycker att vinter OS tråkigt. När blev det så? Hur tappade jag både farten och intresset? Min kusin extremåkaren bröt nacken i backen för någon vecka sedan. Han klarade sig mirakulöst utan att bli förlamad. Men, vad är det som driver karln, han fyller ju snart 35.Är glad att han mår bra i alla fall. Men, borde han inte kunna dela med sig en dos adrenalin, det torde ju vara bäst för båda parter.

Snor

Snor fyller min hjärna, snor fyller min själ, snor fyller min tröja. Gröna kletiga streck följer mig vart jag går. Jag skapar sniglar. Gärna i matsalen. Men utrotningsjakt väntar. Imorgon måste jag vara redig och klar, har en viktig presentation. Tips på huskurer mot detta odjur mottages tacksamt.

Varför inte,

ja varför inte, varför har vi inte en Räckmackans dag. Bästa kombinationen av allt. Näringslära på hög nivå; citron, räkor, majo, dill, smör och bröd. Och kanske en gurka om man har tur. Dessutom är det glassigt och liksom sommar så här i vintern. Ja menar, VEM vill inte glida på en räkmacka genom livet.

Lurad på att få hjälpa till

Vissa dagar har man inget att säga. Det här är en sådan dag. Eller ja, hela veckan är sådan. Är gnällig; trött, sur och har ingen ork. Mest är jag nog irriterad på mig själv. Att jag blev lurad. Så totalt. Har tidigare vägrat gå med i FB-grupper, men så kom katastrofen i Haiti. Jag blev plötsligt övertygad om att tillsammans är man lite starkare och kan göra mer. Efter att ha tänkt igenom mitt beslut både en och två gånger så gick jag med i gruppen där sponsorer skulle skänka två kronor för varje medlem till Haitis offer. Jag vet, långnäsa. Lång, lååång näsa. Frittes statusrad avslöjade bluffen. Jag gick in på gruppens sida och möttes av ett kön. Nära och stort. Och med den en synnerligen otrevlig text. Gick ur gruppen och är tillbaka på ruta ett. Ensam är stark. Nu stillar jag mitt samvete med att skänka pengar till organisationer, vars hjälp inte kommer fram. Är ledsen över att så många förlorat både hem och familjemedlemmar och är samtidigt glad för att jag får komma hem till mig och min familj.

En och annan häst

I hela mitt ungdomsliv ville jag vara hästtjej. Fyfasen vad jag har försökt gilla att förfrysa tårna vid utomhusritter, stå och klappa på hästar i timmar, slänga med hästsvansen när jag bogserar ett mindre belevat barn på favorithästen, alltid gå omkring med morötter i fickorna, tycka att det är faaantastiskt att ha hästhår över hela kroppen och lukta lite unket från stallet,. Dessutom låtsas bli sur när storebror retades över hästköttet. Vid 32-års ålder har jag äntligen fattat att jag varken är häst-, hund- eller kattjej. Men det är fortfarande inget fel på hästmodet. En piska och ett par ridstövlar tack! Att få rappa till sina antagonister på arbetstid skulle kännas rätt befriande. Typ nu.

Tema ironi

Hittade motsatsen till södefamiljen, Sandhamnstek. Bluff eller båg? Vad vet jag, men jag är grymt sugen på att få åka limo med Foffe.

- en kampanj var vad det var. För TV3:s nya serie om stekare.

Bokslut

Jag sammanfattar 2009 med två ord: Mycket bra. Just därför kan 2010 endast ha sämre saker att erbjuda. Har aldrig hört talas om någon som fått två fina år på raken. 2009 var mitt, 2010 är någon annans. Inte mer med det. Hade jag fått önska så hade det varit G och B:s år. De har haft en tuff tid med. Men istället ringer B på nyårsdagen och berättar att G ligger på intensiven efter en hjärnblödning. Han föll ihop på gymet förra måndagen.

Han är inte förlamad, han känner igen henne och frågar efter barnen. Det är bra. Sedan somnar han hela tiden, mitt i meningar. Mindre bra. Mer vet man inte. Fina, fina G. Han kommer att bli frisk, helt frisk. Visst kommer han? Klart han kommer. Jag tänker ganska mycket på hur de har det, hur B slits mellan sjukhus och barn. Aldrig räcker riktigt till. Önskar hon vore två. Eller bara fick vara i fred utan tankar. Hur G hittar minnesfragment som han hela tiden försöker fånga. Men hjärnan jobbar för att läka och stänger ner honom när han nästan lyckas skapa en röd tråd. Sover en kort stund, vaknar upp utan ett minne av var han var innan, nya bilder dyker upp och samma visa igen. Frustrerande. Jag tänker på hur framtiden ter sig för dem i detta nu. Hur jag vill hjälpa till för att kanske kunna underlätta deras liv något. Litet.

Kanske börjar deras 2010 sjukt dåligt för att sedan bli deras absolut bästa? Kan tyckas vara ett jävligt svagt halmstrå, men varför inte.

Sett den förut?

om inte så är det dags nu; http://soderfamiljen.wordpress.com/
Ironi på hög nivå. Tror jag.

Så var man tillbaka.

Tillbaka i datorernas sällsamma landskap. Ett tag var allt vitt, skidåkning, familj och mat. Nu gäller mest slask utanför och gråa datorer inne i det höga huset. Några höjdpunkter från julen 2009:
- Brunte har fått åka skidor. Och han gillar´t.
- Jag fick ett extra lass med lussekatter från mamman. Nu strömmar det jäst från porerna.
- Bra puder i backarna (+ att Johan äntligen har fattat det här med skidåkning)
- Glöggfylla och ölspel med syskonen. Som sig bör.
- Gott firande och trevliga klappar med olika familjer i diverse konstellationer
- En intressant bok från fina kompisen låg på hallmattan när jag kom tillbaka hem. Rörd blev jag.
- Efterlängtat besök från NY. Äntligen!

Som om allt ovan inte räcker… om ett par dagar är man ledig lite igen. Och snart är det vitt och minusgrader i Stockholm. Jullov, det är grejjer det.

Hurra!

Hörrni det snöar! Vitt är det nya. Fint som snus....

Ännu en lördag

Förra helgen bjöds det på torsdagsaw med jobbet och på lördagen var det fest där det dansades till halvfyra. Fanan hölls högt. Vinet hittade lätt sin väg genom strupen. Kanske blev det en och annan cigg. Cykelfärden hem var rätt vinglig. Jag hade Brunos hjälm på huvudet i fall att jag skulle trilla (den låg kvar i min väska). Jag minns att jag tänkte; nu kan jag ramla när som. Snarare troligt än oväntat. Men jag kommer i allafall inte skada hjärnan helt. Som om hjälmen skulle hålla min skalle på plats, som om jag inte redan supit bort de sista hjärncellerna. Jag var dock inte sist hem. Jenny med dansvänner Lollo och Beate stod kvar i soffan och övade typ danssteg.

Den här helgen vänder vi på steken. Sushi och promenad med Beate i går. Sedan i säng kl 23 (?). I dag börjar dagen med en springtur och sedan vigs den till bullbak och coucous hos mamman. Hon har preppat deg, vi tar med oss vin. Bra upplägg. Alla i familjen samlas. Det är fint. Finare är att jag kommer få äta lussekatter tils jag storknar. Den här helgen är jag medveten om att jag har ett barn. Och gillar´t. Vilket är tur om man tänker på citatet nedan.

MÅNADENS CITAT
"Jag skulle kunna byta Bruno mot en skruv just nu. En skruv är fan roligare än vad den där är"
/Johan Uddenberg den 7/12

Betänk att Johan inte är den händiga typen och avskyr verktyg och skruvar mer än hurtiga sporttyper.

Fredagsmys och hela härligheten

Jag som är sjukligt överförtjust i det här med jul hade bestämt mig för att jag och Bruno skulle käka lussekatter och titta på adventskalendern. En sådan där mor-son-tradition att likna vid Tacos, chips och Idol för andra svennar. Att titta på kalendern och äta nötter, pepparkakor eller bullar var något vi skulle göra varje kväll fram till jul! Såå myyyysigt skulle vi ha det! 10 sekunder in i programmet, om ens det, rusar Bruno fram till tv:n och började slå på den samtidigt som han skrek (med den där gnällig barnrösten som gör att man mest vill fly) att byta till något annat, en annan tv. Ungjäkeln tyckte helt enkelt att det var bättre att jag stängde av apparaten, än att han tvingades se skiten. Så gick det med vårt mys. Äckliga bullar, sur unge och svart skärm. Jag har hört att Ullared har en julkalender, det kanske vore något nästa gång. Ullared, kids och jul det är humor det.

På tal om Tv och humor. I somras när Brunte tittade på OS så sprang Usain Bolt, då sprang han fram till tv:n, pekade på killen och skrek glatt apa. Och vad var det jag ville komma med det egentligen?

Bäst jag lägger ner den här kvällen och fokuserar på morgondagens fest hos Jenny istället. Jag återkommer.

Bögar får ge blod.

Äntligen! Var inte det på tiden? Men hur kommer det sig att man har ändrat uppfattning, är det blodbristen som talar, eller har man kommit på att bögar också är människor? Inte illa i alla fall, de ligger endast något efter Kyrkan i uppvaknande.

I dag bondar fransmannen och den lilla Bruna

Dagis är stängt (om jag orkade skulle jag ha en lång utläggning om detta faktum att man stänger ett dagis en hel dag (vilket sker minst fyra gånger om året) så att föräldrar måste ta ut lediga dagar. Dagar man inte har när man är relativt ny på jobbet. Jag trodde att dagis som institution fanns till för att föräldrar skulle kunna arbeta? Naivt? Som sagt irritationen är tjock runtomkring mig. Det är dimman vid Lützen. Jag väljer dock att INTE veva igång mig själv, för då slutar jag aldrig. Jag vänder fint andra kinden till och är glad för att jag känner en snäll fransman vid namn Max som har lite att göra på dagarna och som gillar barn. Bra kombo. Bra val av systern. I dag har han hängt med Mr Brown. Max pratar mest franska (+ engelska) och pekar glatt på något medan Bruno svarar på svenska och lika glatt pekar tillbaka. Fint det där med kommunikation! När jag lämnade dem i morse skulle de baka pepparkakor.

Vid lunch kommer sedan Agge och Art och byter av fransosen. Kanske får A och A smaka pepparkakor, kanske har lägenheten brunnit ner. Det är iaf fint med språk, kakor och goda vänner som ställer upp.

Fruktstund

Det ligger en banan bredvid mig, den ligger på skrivbordet vid äpplet. Snart ska den ätas. Det är precis allt jag har att säga just nu. Intressant? Om jag jobbade med pr, är detta vad jag twittrar om hela dagarna.
-Dags för banan.-Åh nej bananen är rutten... inte min dag kommer en uppdatering fem sekunder senare. Eller, -Äh, jag är modig och väljer äpplet istället. So fashion med äpplen. Tror inte att jag hajjar poängen med Twitter, eller så följer jag bara sjukt tråkiga människor. Kanske är det bara så att jag jobbar på Folksam och inte fattar sociala medier.

Läste om den torterade 4-åringen i DN idag (och i Aftonbladet, Svd och Expressen). Blev så illa berörd att jag var tvungen att stänga in mig en stund. En ganska lång stund. Antar att jag är extra känslig för att jag har Bruno. Men hur kan man? Hur kan man? Mot ett litet barn som inte kan försvara sig, inte förstår och som bara vill älska villkorslöst. Alla är upprörda över illabehandlade djur. Grisar är mat. Barn är människor. Jag vet inte jag, men för mig är det en skillnad.

Kollar på Ullared

Skjut mig den gång jag börjar kalla Johan för gubben. Ett skott ska jag ha, även om jag hävdar att det är ett skämt

Det började som en bra dag

med en strimma blått under cykelfärden. Upp som en sol. Sen blev det pannkaksfall. Utan någon direkt orsak. Men man måste väl ramla platt i bland för att det ska vara kul att gå upprätt? Blev precis utskälld så att damen som skrek blev så där vackert röd på halsen, öronen och kinderna. Spräckligt. Kände för att fnissa lite, mitt i den röda härligheten. Men det var inte läge. Nu ska jag ringa till en kund och berätta att vi kan leverera i januari istället för november. Härligt! Jag missade att följa riktlinjerna. Så här går det snabbt. Verkligen!

firar fars dag

med att plocka med mig den lilla Bruna till konditoriet. Där går vi loss på en och annan god grej samt köper med cola till det. Bacon och ägg också? Den bakfulle fadern måste ju få sitt. Frågan nu, är vad vi nu ska göra sista dagen i frihet, i morgon är vi två och en halv heltidare med lite tid. Mer intressant än så här blir nog inte denna söndag. Kanske en park, kanske en kaffe någonstans i närheten av parken... De stora frågorna som sushi eller thai avhandlas. Typ. Är lite smått avundsjuk på de där som befinner dig i NY och firar Jennys födelsedag.

Ny tid, ny dag och nya byxor

Nu glömmer vi döden för ett tag och pratar om vikten av materiella ting. Jag har köpt nya jeans. Byxor som är fina, men alldeles för trånga. Varför envisas försäljare men att man ska köpa byxor som knappt går att knäppa ”En storlek mindre kan du allt ha, in med magen bara…”. Är det ett försäljningsknep, så fort man går upp typ ett halvt gram, så måste man köpa nya? Jag gillar ju baggyjeans och luvtröja. Det är de plaggen jag skulle ta med mig till en öde ö. De och inga andra. Eller, en kniv kanske skulle få följa med förresten. Varför har man inte bekvämare kläder på arbetet? Stänga in sig i trånga fodral, när man kan låta fläbbet flöda utan restriktioner. Det är dumt. Jobbet borde tycka som jag, jag jobbar bättre om jag slipper ha ont i magen. Jobbet borde tycka som jag mest hela tiden när jag tänker efter.

Död

Det är deras bröllopsdag. 30 oktober. Han vaknar, smyger sig sakta ut. Försiktigt. Kanske stöter han till en stol. Han är rädd, så jävla rädd. Rädd för mörkret, rädd för döden, rädd för att såra, men mest av allt är han rädd för livet. Han fingrar på halsbandet han alltid bär runt halsen. Ska han ta av, eller låta vara kvar. Det blir det sistnämnda.

Klockan är sent, hela huset sover. Överallt finns det sovande familjer Trygga i sina hem. Lyckliga? Nej, han tror inte på lycka. Han trycker upp hissen. Den masar sig de 10 våningarna upp. Han samlar kraft. Försöker hitta modet som fanns i planeringen. Kommer vi sakna honom?. Han går igenom scenariot i huvudet. Inget får lämnas åt slumpen, inget. Han är kall. Stel av smärta. Varför är han så rädd? Det är ju så här det måste vara. Orkar knappt öppna hissen. Ångesten lindar sig runt honom. Kväver honom nästan. Han var ingen bra pappa. Han skriker det till tomheten.” Jag var ingen bra pappa. Eller man för den delen”. Saknaden och tomheten ställer sig bakom honom. Trycker upp honom mot hissväggen. Det finns ingen återvändo. Han vill att allt ska vara över. Och det är det snart.

Hissen kommer. Den går ner, ner, ner mot helvetet. Men för honom är det ljuset i tunneln. Snart är alla fria tänker han. De mår bättre utan mig. Längst ner i källaren stannar hissen. Ska han tända? Han känner sig fram. Är målmedveten nu. Slutet är nära. Kan inte dra sig ur. Lämnar saknaden bakom sig. Finns det ingen återvändo? Nej, det finns inget annat. Sorgen är stor, livet svart och den brutna stoltheten för tung att bära. Är ensam. Så fruktansvärt ensam. Ensam får en helt ny innebörd. Det är den han inte orkar med längre. Det är den som är det svarta hålet. Han är för djupt ner.

Han hittar stolen och repet. Suckar av lättnad. Äntligen. Hans händer är kallsvettiga. Han tappar repet en gång innan det blir rätt. Luften tryter. Tankarna med den. Kall och dinglande.
Sen inte mer. Han tror det är bra.

Pappa du var bäst! Den finaste!

Det lagas mat på radio just nu

Det är sjukt. Punkt.

Första utvecklingssamtalet

Med B-boy på dagis. Så vad kan man säga om en två-årings utveckling? Nja fröken öser mest superlativ medan föräldrarna slickar sig om läpparna tittar menande på varandra och säger "Det här gjorde vi bra".
Och den där Bruno honom gjorde vi verkligen bra! Inte helt rumsren än, men fin som snus och tydligt material för Mensa.

Annars stormar det runt mitt försäkringsbolag. Det sägs att vi lurar pensionärer och behöver vakter som skyddar oss mot ilsket höjda käppar. Jag tycker om att vara mitt i ögat, jag gillar att reta upp en och annan gamling, men lurat folk det har vi väl inte. Varit otydliga i kommunikationen, det har vi kanske. Gränsen är hårfin, men den är där. Och jag seglar genast upp mot vinden.

När hjärnan

inte innehåller med än klistrigt snor, när lila nagellack inte hjälper, när enkätundersökningen bara är extremt negativ, när man inte ens orkar cykla till jobbet, näsdropparna är slut och vageln under ögat man vaknade upp med i morse plötsligt är en stor mullvad redo att anfalla allt och alla. Då är det skönt att det är mörkt, dimma och regn när man går från jobbet..

Status idag

1. Mina borttappade vantar, dök upp, nyköpta utan prislapp i internposten. Är mycket glad över detta, men vem är denna hemliga vän som har koll på att mina vantar försvann samma dag som de köptes. Vem är denna rysligt fina medmännsika som tycker lika illa om kalla korvfingrar som jag?

2. Min kille är snart rik igen. I dag skrev han på ett kul jobb på TV4 och jag är stolt över löneförhandlingen. Kläm åt pengapungen bara. Vi mediemännsikor är värda hela pengapåsen. Vem kan leva utan underhållning (intranät och försäkringar?) Det blir iaf roliga pengar att spendera i New York i vår!

3. Förkylningen (den som smög sig på i fredags under sprit- och pistolhot) är fortfarande inne i första fånstadiet. Kliande hals, genomskinligt rinnande snor som tittar fram när man minst anar det, lätt tendens till huvudvärk. Helt enkelt inget man riktigt kan gnälla över. Vilket är synd, jag gillar att gnälla.

Cykla

Det är nästan vinter. Fast ändå höst. Solen står lågt, himlen är blå, träden badar i färg och det är en snabb snabb färd på cykeln. Kall vind lägger sig tillrätta i halsgropen, precis där halsduken har lämnat plats. Det gnistrar om den där fåniga tåren som tränger fram ur höger öga. Farttår? Vintertår? Vindtår? Kanske hakar lite mascara på, ner på färden. Kinden är röd och börjar fnasa sig i kanterna. Korvfingrarna värms sakta upp. De är inte längre fastfrusna vid handtagen. Klassiska rosa små skrumpna korvfingrar nedfrysta är redo att tinas i mikron. Jag hatar korv. Speciellt kalla fingrar. Värmen strålar ut mot ryggen. När gamla stan passeras. Vid slussen står klockan på 08:15 och gradantalet är ett. Man skulle kunna tro att det är minus 15. I dag gillar jag mina medcyklister. I dag är det vi mot vintern och fan om vi inte vinner.

Högst ovetenskapligt experiment

Igår fick jag rödbetor till middag. Japp, jag får middag varje kväll och hela den här veckan ska Johan laga mat han aldrig tidigare gjort. Så igår var det rysk soppa som gällde. Kan inte stava till namnet, så jag hoppar det. Den var fin i alla fall. Mustig. Och röd. Väldigt röd. Så kissar man också rött sen. Vilket kan vara en fin bonus. Åtminstone för Johan (och Lena som ockspå fick soppa) men inte för mig. Det har nämligen aldrig hänt att jag får pissa rött (förutom av andra orsaker en gång i månaden). Det här med färget kiss är en genetisk fråga tydligen. Nu undrar jag, kommer Bruno få kissa rött efter rödbetor. Vilka gener vinner. Dags att tippa. Nu faktiskt. Vi hoppas få i honom lite rödbetor under veckan och återkommer med svar. Vinst utlovas.

Gårdagens runda

Tranan - olika vänner växlar i lagom doser. Jag består.
Hem - byter högklackat mot sköna skor (hur orkar folk plåga sig en hel kväll för att det ska klappra när man går?)
Berns - Mingel, gratis romdrinkar och nya fina vänner som ansluter
Riche - Köttberg förpackat i sillformat. Trångt, trångt och tråkigt.
KB - lugn svennig öl och lite kultur till det
Berns - O och A:s spening. Bra skit! Lite dans på det också.
Upplandsgatan - lagom vinglig cykelfärd hem.

Frukostbajsen, ett måste

Alla har ju sina morgonrutiner. Så har även Bruno. Fem minuter in i frukosten så ska det bajsas. Precis när teet har svalnat och man ska ta sin första tugga på smörgåsen. Då är det dags. Det finns inga marginaler. Och jag (det är alltid jag) måste följa med till pottan sätta mig bredvid och läsa bok. Bra, är att han är en snabbajsare så efter några sekunder är han klar. Nackdelen är att han låtsas om att så inte är fallet. Så i tio minuter till sitter jag där i stanken och läser bok och gör helikopterljud (hur fan låter en helikopter egentligen?). När han äntligen är klar, är klockan för mycket för frukost. För mycket för allt. Mackan intas i en hast och teet, mitt goda te lämnas orört på bordet. Betänk att detta sker VARJE morgon. Eller inte riktigt, inte i morse. Då var jag tvungen att bryta hans rutin med att själv akutbajsa.

Överkörd

I dag blev jag överkörd. En manlig buss från 50-talet var det. Pang sa det. Så låg jag där platt på marken. Bussen backade sen och hämtade min chef som glatt hoppade på och sedan backade de över mig igen. Som för att dubbelkolla plattheten. 2 cm yta. Det var vad som var kvar. Ingen stolthet. inga argument och absolut inga tankar på att ifrågasätta. Längre. Nu åker jag hem till en färdiglagad middag. Tur det!

Lila naglar och lila läppstift

Det ser så härligt ut när händerna rör sig över tangentbordet. Lila små insekter som springer fram och tillbaka över bokstäverna. I bland tar de paus över ett A, men så kör de snabbt i gång över S:et sen. Jag älskar klappret av naglar mot tangenter. Massa små vackra skimrande skalbaggar som anfaller de gråa knapparna på en och samma gång. Idag skriver jag mycket. I dag är jag effektiv. I dag gillar jag mitt jobb. Å allt tack vare helgens fantastiska bröllop som tvingade mig att sätta lite lila färg på vardagen. Tack Inky och Erik. Finast var ni, sjukt roligt var det (trots Johans förlust i Shot-tävlingen) och vackra var mina naglar. Visst? Inte tantiga alls faktiskt. Inte ens med matchande läppstift.

Fortsatt tant-tema

- Akta dig nu kommer arga tanten med brickan!
- Öhh menar ni mig?
- Ja (mannen vänder sig till den lilla flickan) man måste alltid flytta sig för de äldre.
- Va, nu är jag ÄNTLIGEN tant helt officiellt! Och en arg sådan också. Fy fan vad härligt!
Mannen och dottern tittar lite förundrat på mig.
- Va, menar du att ingen har kallat dig tant förrän nu. Ja då var det nog dags.
Det blev tyst. Knäpptyst.
- Ska jag hjälpa tant med brickan kanske? hörs från den väluppfostrade dottern.
- Detta så att tant får chans att bli en arg tant på riktigt. Detta väser pappan innan han går.

Företagshumor på hög nivå. Referatet från gårdagens lunch i matsalen. Slår dock inte lollos händelse vid porten idag.

Snart göteborg. Miniweekend utan barn och ja, vi kommer förmodligen dricka ett gals chablis eller två, röka (med munstycke så klart), ligga lite (eller ska jag kalla det älska? Näh det är att gå för långt) och närvara på ett bröllop. Hur som. Så blir det kalas på alla de sätt.

Om två timmar

händer det. Då är den här arbetsdagen slut. Det är inget fel på den här dagen egentligen. Jag har att göra och kollegorna är snälla. Men solen lyser utanför och mina fötter längtar bara ut.

IQ och Aftonbladet?

På tal om puckad. I samma tidning läste jag även en artikel om Anna Anka. Lite röd om öronen var jag allt när jag läste den. Inte för att hon säger snuskiga saker, utan för att jag är så pass intresserad av vad hon har gjort eller sagt att jag läser en artikel om det. Jag kallar det omvärldsanalys. På riktigt. För det är det väl? Direkt under artikeln låg dessutom en annons "Vad är din IQ". Som för att bevisa hur IQ-befriad jag borde känna mig när jag läser om kvinnliga Ankor. Jag gjorde genast ett test. Nu känns det bättre. Kanske inte intelligent. Men jag har ett välutvecklat logiskt sinne och är redo för Mensa. ´

Vad mer. Jo just, jag är klippt som en tant. Det var inte meningen, men frisören kände mig bättre än vad jag själv gjorde. Det var dags att bli den jag alltid velat vara. (Förutom Spindelmannen) Nu ska jag bara bli vithårig som Lollo också. Och skaffa fotriktiga skor. Sen så...

Dagens folkvett

Eller inte. I Aftonbladet kan man utnämnas till svensk hjälte. Vilket är trevligt, vem vill inte vara en hjälte. Jag vill. Jag vet att hjältar är stora, starka, goda och fina människor som får äta glass när de vill. Dajmglass mest och kanske en och annan Sandwich i bland. Inte blir de tjocka av det heller. Kanske får man ett pris också. En pokal som kan putsa en gång i månaden. Men mest handlar det nog om att få säga att man är en hjälte. Att man är en riktig HJÄLTE. Verifierat i Sveriges största webbtidning. Så, vilka är nominerade då? Jo, bland annat en mobbare som har insett att det är dumt att mobba och nu föreläser om mobbing. Ska den människan vara en förebild och få äta glass och putsa guld hela dagarna? Om hon får vara hjälte, då vill inte jag längre. Inte alls faktiskt.
– jo visst serru, jag slog tidigare lite på kompisar i klassen, oftast var en speciell liten tjej vi valde ut. Hon brukade gråta, rätt töntigt faktiskt. Men, så en dag vaknade jag upp och insåg att det var ju dumt det där, man ska ju inte slås på sina kompisar.
Tack vare den fantastiska insikten är puckot nu nominerad till svensk hjälte. En sådan hjälte vill jag inte vara, eller ha till hjälte.

Jag tänker på det här med cykelhjälm

Jag har det. En ful cykelhjälm. Den sitter där på huvudet. Ruvar mitt huvud. Irriterar mitt sinne. Varje morgon. Varje jävla morgon. Jag vill inte vara en person med cykelhjälm. Men jag vill heller inte skada hjärnan. Ett svårt dilemma det där. Det har ingenting med frisyren att göra, jag kan dock önska att det hade det, för det skulle innebära att jag hade en frisyr att tala om. Men nu är det inte så. Det handlar återigen om mina förbannade fördomar. Hur jag uppfattar personer med cykelhjälm och hur jag inte vill vara en av dem. De där som har mjuk kniv när de skär kött av rädsla att skära sig, som har bälte när de åker buss, som köper möbler med rundande hörn och som har flytväst när de sitter på bryggan och hjälm när de åker längd. Fy för dem. Men jag är ju en så där. I bland trotsar jag dock mig själv och cyklar utan. Snabbt, snabbt så att vinden viner, ögonen tåras och jackan fladdrar bakom mig. Jag känner mig modig och lycklig. Ofta händer det här med ett par glas vin innanför kappan. Så kommer jag hem tittar på hjälmen och skäms lite. Trillar jag, så trillar jag förmodligen när jag är full. Dumt. Kanske lika bra att vara utan hela tiden!

Dålig stämning

I dag är det just dålig stämning på jobbet som är grejen. Det ska budgeteras, hävdas, halshuggas och kramas på en och samma gång. Deadline nästa vecka och alla vill ha pengar, men få kommer erhålla vad de kräver i sina dokument. Strategier läggs. Luckras upp och läggs igen. Vi vittrar oskyddade halsar, men vågar inte riktigt hugga. Så gör man inte på Försäkringsbolag. Väl? Jag finner detta beteende hos mina kollegor (och mig själv) oerhört intressant och kan bara dra slutsatsen. Vi människor är rovdjur av värsta slag. Här kallas det verksamhetsplanering, någon annanstans budgetering, men det handlar om att välja flock och ledare. Må den starkaste människan med störst pengapåse vinna. Och låt det bli jag. Jag gillar att bitas, jag har fått gedigen övning av mina syskon.

Begravning i går

Pojken jag gav min första kyss i ett mörkt gathörn till, är död. Mannen med de otroligt sorgsna ögonen kvävdes till döds. Grubblaren som pluggade teologi ramlade slog i huvudet, svimmade, spydde och vaknade aldrig mer. När vi gick i högstadiet var vi nära. Men på 10 år har jag inte sett eller hört något ifrån honom. Inte ens skänkt honom en enda liten tanke tror jag.

För några veckor sedan fick jag reda på att han dött. Den 8 augusti. I går var begravningen. Efter många om, men och kanske så gick jag till slut. Och det kändes bra att få vara där. Jag tror även att hans föräldrar och syskon uppskattade att vi, hans gamla kompisar kom. Begravningen var sorglig, fin, konstig och knasig på en och samma gång.
Sorglig för att en vän har försvunnit alldeles för tidigt och för att man inte var mer närvarande i hans liv medan han levde.
Fin, för att man ändå kunde ta ett avsked och att man fick närvara utan att känna att man inkräktade.
Konstig för att man ens ska behöva ta avsked, att han låg där utan att finnas längre. Att salen var täckt av bilder på Johan, en person man en gång kände och inte längre känner
Knasig för att det blev som en skolreunion under helt fel förhållanden. Tysta drack vi kaffe istället för sprit. Vi var främlingar, personer som inte umgås längre, men som man har kvar högstadiebilden av. Jag gillar oss även i dag.

Det är konstigt

Mycket är konstigt, men mest är det underligt att det inte regnar idag. Det borde det!

Och som jag flög!

30-årskrisen är avklarad (eller ok 32-års). Alla borde få hoppa fallskärm (och/eller inneha en i jobbet). Jag vill upp igen. Jag vill falla snabbare. Och längre. Själva fallskärmen bara pajade det hela, när den vecklades ut blev allt lugnt och rätt tråkigt. Undrar om jag har hittat det perfekta sättet att dö på. Fallskärm utan fallskärm? Tror ni det gör ont eller går det för snabbt för att det ska göra ont? Jag gillar inte smärta. Till skillnad från resten av befolkningen.

Idag är det höst trots att det är varmt och solen skiner. Utebassängerna vid Eriksdalsbadet är tömda. Det är det första tecknet. Det andra är att mitt dagliga glassug har miskat och thébegäret ökat. Jag gillar hösten.

Fritt fall

Fast inte en åkattraktion. Ha ha sånt är ju för småbarn. Små små barn. Men längdgränsen är densamma. Tur, för jag är faktiskt 19 cm över. Fast fall som fall. I morgon åker jag till Skavsta och hoppar fallskärm. Fredrik är den som ska ha cred för att detta blir av. Jag ser fram emot att sväva fritt och kanske bajsa på mig (av skräck) för första gången. Man kan ju dessutom tro att jag efter tidigare händelser skulle ha lyckats med en livförsäkring. Men nejdå. Inte jag inte. Håll tummarna för att jag inte är lös i magen och att jag kommer ner välbehållen.

När man har som mest

så gör man som minst. Det är bevisat och vedertaget på alla de sätt. I dag bara måste jag JOBBA i 200 knyck. Resultat; fyra koppar kaffe, promenad på lunchen, Aftonbladet och nu lite bloggande. Jag tror att företag skulle tjäna på att ge sina anställda mindre att göra (och då vill jag påpeka att takten inte är särskilt snabb från början, inte direkt).
Lärdomar denna vecka:
1. I rymden är saker tunga trots att de är tyngdlösa. Vi pratar Christer Fuglesangs rymdpromenad och allt skryt om att han lyft värsta tunga grejen. Kan man kalla det promenad när man inte går förresten? Jo kanske...
2. Jag gillar Lydmar. Mycket. Så mycket att jag vill dit i kväll igen.
3. En 10-månaders Art sover sämre än en 2-års Bruno.
4. Att packa Stockiddo-saker är av ondo- I alla fall på helgen.
5. I bland blir jag fullare än vad jag tänkt (och det är helt klart en ny lärdom)
6. Jag gillar att ha en hel natt utan Bruno. Hurra för att sova på morgonen
7. Jag saknar Brunte när han sover borta

Tänker att det är dags

nu kanske ska jag börja blogga ibland igen. Men det blir inte skojigt, verkligen inte. Det kommer att handla om barn och om Folksam. Gärna i kombination. Ja ni hör ju. Fick för övrigt en chock (svårt ord att stava till, är det ett tuggummi, eller stavas det så) när jag skulle leta efter ett mejl här i min box och hittade ett med "dagishämtning" som subjekt. Min första tanke var, vilken gammal hagga har varit inne i min dator och skickat mejl. Jag gjorde mig en bild av denna "lite äldre" kvinna med fett hår, nariga händer, nervöst leende, för lång kjol och skrikiga barn varav minst ett gick på dagis. Skrattade lite elakt för mig själv. Insåg i nästa sekund att det var ett mejl från mig till min mamma. Fick panik och hjärtat hoppade högt upp i halsgropen. Fick mer panik av det och hjärtat slog som det aldrig pumpat runt blod förut. Jag kunde ha dött där. På Folksam. Utan en egen livförsäkring och med bara ETT barn på dagis. Men nu är ju i och för sig inte mina händer nariga och min son är inte snorig, bara ganska ofta nerpissad.

Nu lämnar vi lilla

Huset på prärien. Den här gången mötte jag en älg. Den var stor. Jättestor. Lika långa ben som jag ungefär, men jag tror jag sprang snabbast. Annars har bruno kissat i mataffären, på bryggan och i bilen, men ännu inte i huset. Vi tror att han har något emot vårt hus.

Martin

Visar sina kunskaper som frisör. Tveksamt om han är godkänd. Hack och konstiga tofsar skulle kunna vara modernt. Eller inte. Men studentbilden är fixad.

Inget fel på nya utsikten från kontoret

Heller inget fel på den fantastiska midsommar vi fick i hölick. Bastu, bad, poliser och gevär, dans till fem, frågesport, glada, fina barn (som somnade när de skulle) och ja just, brottning så klart. Precis som det brukar, bara med andra människor.

Frukost på det.

Och äntligen är det bekräftat. Inte bara drottning i afrika. Utan över allt

Vilken familj jag har!

Fin födelsedag so far. Klockan är bara åtta och jag har fått allt man kan tänkas behöva som 32-åring. Och lite till. Nu frukost.

Han är kung

I mina högklackade. Eller drottning. Går bättre i dem än vad jag gör, men det säger kanske inte så mycket, för det gör nog johan också.

Bra pr

Men inte genererar det affärer direkt... Är barnkläder och barn ute plötsligt?

Eget kontor

Fika kl två, dator, telefon, mobilt bredband och trevligt folk mest hela tiden. En kort sammanfattning av första dagen på jobbet.

Utö livet

Är det ultimata livet. När det är sommar. När det inte regnar. Och nu.

Så Kram himla bra

Är det att ha en johan. Och syster som barnvakt. Först överraskningsmiddag på råkultur, sedan föreställningen final på dramaten och slutligen vin på uteservering! Vad firas? - jo jobb. Ibland är det inte dumt att bli arbetande igen. Verkligen inte.

Det här är vasastan.

Alla är välkomna!

Skåneresan

Går i mat. Pirog och skållad fot på tåget ner. Grillad anka, fantastisk potatisgratäng, en trött bruno med vinsås hos Lena, dyr sallad, skön park och tjock-bäst-lena till lunch i lund. Därefter barnkonsert med Anna med viss känsla av nostalgi som avslutas med pizza och glass hos Sofia och Dan (med kids). Idag var det bergochdalbane-lunch med smörrebröd och öl i danmarks Bakken. Vilken även bjöd på glass och grymma åk. Ikväll bjuder vi Björn på den kycklinggryta han redan lagat, räktoast och film. Imorgon får vi Malmölunch i Mattias och A-C nya lägenhet (med plats för tre). Sedan planförpackadmat och stockholm nästa.

Ja jävlar

Jag har sprungit halvmaran. Och jag gjorde det bra. Jossan med. Nu får vi öl!

Ny solstol på utö?

Bra eller anus

Så himla bra

kommer det att bli. Snart. Fick precis ett nytt erbjudande om jobb, lite sexigare, lite mer media. Som jag plötsligt kommer att få tacka nej till. Avböja fint men bestämt. behöva säga NEJ TACK, jag är redan upptagen.., till. Jag kommer därmed avböja ett coolt jobb med bra karriärmöjligheter till att få sjunka in i Försäkringarnas trygga och ospännande, men skönt försäkrade värld. Plötsligt är jag het på marknaden. Ett nytt tillstånd jag gillar nästan lika mycket som... öhh Nutella. Dock måste jag, som den svennebanan jag ändå är (trots min blåsvarta hudfärg) älta och tvivla lite. Ni vet, "mycket vill ha mer", "är gräset grönare på andra sidan medielandskapet" och allt det där dravlet. Fel beslut-alert. Det är väl klart som fan man alltid vill ha mer... Eller?

Det går bra nu

Fyra jobb på gång, var av ett snart är påskrivet. Ett osexigt företag enligt mia. Vilket passar mig perfekt. Jobb ska inte vara sexiga, såvida man inte är strippa. Försäkringsbranchen here i come!

Deklarera mera...

Någon borde ha stoppat mig från att driva två handelsbolag. Speciellt om man ändå inte har råd med revisor. Affärssinnet är bortsupet. Men efter nästa vecka är det andra bullar som bakas. Inte barn alltså, verkligen inte! jag tänker anställd, stort företag och trygghet etc. Jaja, än är inte sista ordet sagt.

Oskyldiga offer

Är en följd av lågkonjunkturen. Djur plundras och dödas. Var är samhället på väg?

Frukost med sanna!

Nyheter och kompis i tidningen till kaffet. Jag är stolt, nyfiken och intresserad av programmet korseld. Jag vill även se tv8s gamla succé dragons den på svenska med svenskar. Tur att det finns kanaler som kan betala i dessa tider.

Linsgryta

På stranden vid vattnet. Vi är 30 år nu. Det märks. Banan i väskan, kaffe i termos, barn i släptåg. Det fattas bara den lilla kakan till påtåren och livet skulle vara perfekt.

En klassiker

Röda tråden, mycket vin och packet på utö. Påsken firas med värre samtalsämnen än vanligt... Vet inte hur vi ska toppa detta tema senare i sommar.

Tyst diplomati

Om tyst diplomati innebär 28 år, så kan ju skrik diplomati bara vara av godo. Med skräck diplomati kanske man är nere i ett par år. Undrar vad annika tycker

Fiiin middag i/på/av Djursholm

Stora vita villan med den japanska trädgården bjöd in till lammstek. Ägare av huset är Erik, Anna och Viktor. Middagen intogs även med Björn och Lena, vi var i gott sällskap. Sammanfattningsvis kan nämnas; god mat, strålande vin, lagom fulla, bra diskussioner och trevligt sällskap. Bestående intryck av kvällen; är huset, detta stora luftiga, smakfullt inredda hus. Sa jag pool? sa jag grill? sa jag stor tomt? Nämnde jag köket med 4,5 meter köksbänk, glömde jag prata om de 100 badrummen? Fan, jag byter nästan sida. Det där med villa kanske inte är så dumt? i alla fall om man kan pynta för det? Fast vi har väl ändå aldrig tänkt betala tillbaka våra lån... SEB, vad säger du om att låna ut 10-12 miljoner till en afrikan och en greve med oäkting? Så många amerikaner har ju redan gjort det, inte kan väl Sverige vara sämre?

I lådorna från lund

Fanns även fartyg och gubbar från starwars. Jag vet inte vem som har roligast, far eller son? Eller far!

Vad mer kan man begära

Försäljning i vinterviken, och mat på bordet när man kommer hem. Sköna middagsgäster som diskuterar spybajs och miljöförstörelse. Alla förstår ju vilken diskussion som blev hetast... Som avslutning en hederlig omgång hockeyspel. Spelet hade färdats från johans barndom via lund och hit. De fick sällskap av åtta fina stolar, så vi får tacka björn för det och kommande turneringar. Pengar i potten nästa gång!

Från en verklighet

Till en annan. Skönt att man kan byta ibland.

Visst är det vår

Jag tycker att det är roligt (och lite intressant) att alla är så besvikna över att våren uteblir och är så förundrade över att vi istället har snö. Hur kan denna glömska infinna sig år efter år? Det är lite som SLs förfasan över lövens intrång på spåren varje höst, Varenda gång skapar de blöta små löven en otrolig förvirring i trafiken. Trots att de trillar ner från träden varje år vid samma tid. Ja ja det var bara en liten passus om människors idioti och glömska. Vad jag egentligen ville komma fram till är, att snö i slutet på mars är det tydligaste vårtecknet? Lite regn, lite solsken och plötsligt snö. Hej aprilväder! Fint att du låter ditt ombytliga ansikte grina mot oss redan i mars. Våren är ju aptidig ju. Hurra!

Vilka kuddar

Man möts av när man kommer hem från springrundan. Trevligt med vänner som kan sy, gärna talar om för sina kompisar att de måste förnya sig och sedan ser till att det sker! Inga konstigheter alls när man tänker på det.

annonsen som förvånar

Sitter hemma en fredagkväll och gör allt för att undvika Let´s dance. Har redan ätit upp halva nutella-burken, fixat lite Stockiddo-saker, provat om jag kan gå ner i spagat (nej var svaret på det), gått igenom bankpapper, ätit lite mer nutella (denna gång på macka), stirrat länge på disken och kommit fram till att den kan stå och gotta sig ett tag till, funderat på varför jag mår illa samt surfat ovanligt mycket. Fastnade djupt i bloggträsket och lite extra kletigt var det på denna. Inläggen är roliga, men jag blev mest intresserad av bannern som ligger högst upp. Det är en annons från Karlstads universitet med texten:"Förändra framtiden - Bli en av Sveriges mest attraktiva lärare". Vad menas? jag har fördjupat mig i e-mail vid Karlstads universitet och är rätt attraktiv, har det med skolan att göra och innebär det att jag vid det här laget har förändrat framtiden? Coolt! Eller vänta... Hur förändrar man något som ännu inte skett och som inte går att förutsäga (såvida man inte är profet, siare eller kvacksalvare)? Aha, är det vad Karlstads lärarutbildning vill säga? Modernt! Bruno, vad vill du bli när du blir stor? -Jag vill bli polis, kändis eller siare! Hmmm... Fördjupa sig i mail när man kan bli profet. Vad tänkte jag på?

Brorsan tar efter

Sin syster. Och det kan man ju förstå. Heter man vad vi gör i efternamn så är man snygg, och härligt etnisk. så är det bara... Hoppas att han har lärt sig att ta betalt. Annars får man göra som jag gjorde och stämma skiten ur skolan.

Jaha

Så var man 18 igen och köper ut till sina vänner, bor i en kappsäck. Fick precis visa leg och lova att mina vänner också skulle visa sina. Skyller på nya luvtröjan och otroligt bra ansiktskrämer. Eller så är det bara det faktum att jag är 10 cm från att kallas dvärg. Förlåt kortväxt.

Johanna fyller vuxen

Och firar med att bjuda familjen på döden i grytan. Jag gillar att vara en del i johannas familj och jag gillar att äta döda djur. Bra kombo.

Det är så tyst...

... och kallt. Har anlänt Stockholmia och befinner mig för tillfället hos A, A och L. Har fått låna deras lägenhet. Det är fint, känner mig både lite ensam och lite lättad. För ett dygn sedan vinkade jag adjö till mina pojkar i Bangkok. Efter en intesiv helg av marknader, shopping, flodturer och turistande. Det var tjocknajs att få avsluta semestern med att hänga med Johan och Bruno bara. Nu är de på väg tillbaka till huset och jag befinner mig här i kylan efter att ha upptäckt att;
1. Att få läsa länge utan att bli avbruten, är inte helt dumt. Långa barnfria flygresor är bara att tacka och ta emot!
2. Våren har inte kommit än. Imorgon kanske?
3. Typ samma nyheter som var i tidningen (Svd) när jag åkte, var på tapeten i dagens nummer. Så varför läsa tidningen varje dag när det räcker med varannan. Ska nog bli en Fredrik vad gällder det.
4. Allt handlar om lågkonjunktur, lågkonjuktur och suprise... lågkonjunktur!
5. Jag tycker inte att det är hemtrevligt att bli välkomnad av våra kändisar på stora tavlor i ankomsthallen på Arlanda. Det får mig att längta bort. Fram med lite sköna svenska naturbilder istället. Vi är inte ett socialt folk, så varför låtsas?
6. L, A och As lägenhet är mysig, men det är ännu mysigare när de befinner sig i den så att jag får gott kaffe.

Nu ska jag sätta igång med Stockiddo och annat jag skjutit upp. Men utan barn så är kvällarna fria. Är man öl- eller biosugen så ringer man mig (inte ikväll dock, då vill jag vara själv).