Långt upp i skrapan

Det är där det händer. i dag på jobbet fick jag finbesök. Det var Johan och Bruno som tittade förbi. I lediga kläder och med bruna armar studsade de in. De hade precis ätit glass. Vilket ett par glassfläckar här och var avslöjade. Det var fint och lite sjukt på samma gång, att få dem på besök. Plötsligt kunde jag känna lukten från min mammas gamla arbetsplats. Se rummen och korridorerna, komma i håg känslan av det konstiga att befinna sig där, att vara på det där avlägsna jobbet som alla gick till varje dag. Jag kom plötsligt i håg tanterna som böjde sig ner för att säga något vänligt men samtidigt helt meningslöst till mig. Parfymdoft, blandat med en annan mer plastaktig doft. Att alla pratade lite mer dämpat för att sedan skratta de där konstiga vuxenskratten. Som börjar i inget går via gällt hysteri och slutar abrupt. Sedan den tysta förväntan på att jag skulle svara något vettigt eller roligt när de pratat till mig. Och det enda jag egentligen ville fråga var, varför har tanterna så stora tänder, perukhår och pratar barnspråk.

Jag kommer även i håg den där känslan att det var lite spännande och tråkigt på samma gång, att man fick kakor och sedan ville att alla skulle försvinna in på sina kontor så att man i lugn och ro fick trycka på knapparna på alla apparater. Det hände dock aldrig...

I dag när jag visase Bruno utsikten, tror jag att han kände precis samma sak. "Fin utsikt, men varför är det så mörkt och luktar opersonligt. Varför vill alla dessa okända männsikor prata med mig, när de egentligen inte vill leka eller säger något vettigt. Varför hänger mina föräldrar på sådana här platser hela dagarna när det finns parker". Och det kan man ju faktiskt undra.