måndag 30 november 2009

I dag bondar fransmannen och den lilla Bruna

Dagis är stängt (om jag orkade skulle jag ha en lång utläggning om detta faktum att man stänger ett dagis en hel dag (vilket sker minst fyra gånger om året) så att föräldrar måste ta ut lediga dagar. Dagar man inte har när man är relativt ny på jobbet. Jag trodde att dagis som institution fanns till för att föräldrar skulle kunna arbeta? Naivt? Som sagt irritationen är tjock runtomkring mig. Det är dimman vid Lützen. Jag väljer dock att INTE veva igång mig själv, för då slutar jag aldrig. Jag vänder fint andra kinden till och är glad för att jag känner en snäll fransman vid namn Max som har lite att göra på dagarna och som gillar barn. Bra kombo. Bra val av systern. I dag har han hängt med Mr Brown. Max pratar mest franska (+ engelska) och pekar glatt på något medan Bruno svarar på svenska och lika glatt pekar tillbaka. Fint det där med kommunikation! När jag lämnade dem i morse skulle de baka pepparkakor.

Vid lunch kommer sedan Agge och Art och byter av fransosen. Kanske får A och A smaka pepparkakor, kanske har lägenheten brunnit ner. Det är iaf fint med språk, kakor och goda vänner som ställer upp.

torsdag 26 november 2009

Fruktstund

Det ligger en banan bredvid mig, den ligger på skrivbordet vid äpplet. Snart ska den ätas. Det är precis allt jag har att säga just nu. Intressant? Om jag jobbade med pr, är detta vad jag twittrar om hela dagarna.
-Dags för banan.-Åh nej bananen är rutten... inte min dag
kommer en uppdatering fem sekunder senare. Eller, -Äh, jag är modig och väljer äpplet istället. So fashion med äpplen. Tror inte att jag hajjar poängen med Twitter, eller så följer jag bara sjukt tråkiga människor. Kanske är det bara så att jag jobbar på Folksam och inte fattar sociala medier.

Läste om den torterade 4-åringen i DN idag (och i Aftonbladet, Svd och Expressen). Blev så illa berörd att jag var tvungen att stänga in mig en stund. En ganska lång stund. Antar att jag är extra känslig för att jag har Bruno. Men hur kan man? Hur kan man? Mot ett litet barn som inte kan försvara sig, inte förstår och som bara vill älska villkorslöst. Alla är upprörda över illabehandlade djur. Grisar är mat. Barn är människor. Jag vet inte jag, men för mig är det en skillnad.

måndag 23 november 2009

Kollar på Ullared

Skjut mig den gång jag börjar kalla Johan för gubben. Ett skott ska jag ha, även om jag hävdar att det är ett skämt

onsdag 18 november 2009

Det började som en bra dag

med en strimma blått under cykelfärden. Upp som en sol. Sen blev det pannkaksfall. Utan någon direkt orsak. Men man måste väl ramla platt i bland för att det ska vara kul att gå upprätt? Blev precis utskälld så att damen som skrek blev så där vackert röd på halsen, öronen och kinderna. Spräckligt. Kände för att fnissa lite, mitt i den röda härligheten. Men det var inte läge. Nu ska jag ringa till en kund och berätta att vi kan leverera i januari istället för november. Härligt! Jag missade att följa riktlinjerna. Så här går det snabbt. Verkligen!

söndag 8 november 2009

firar fars dag

med att plocka med mig den lilla Bruna till konditoriet. Där går vi loss på en och annan god grej samt köper med cola till det. Bacon och ägg också? Den bakfulle fadern måste ju få sitt. Frågan nu, är vad vi nu ska göra sista dagen i frihet, i morgon är vi två och en halv heltidare med lite tid. Mer intressant än så här blir nog inte denna söndag. Kanske en park, kanske en kaffe någonstans i närheten av parken... De stora frågorna som sushi eller thai avhandlas. Typ. Är lite smått avundsjuk på de där som befinner dig i NY och firar Jennys födelsedag.

tisdag 3 november 2009

Ny tid, ny dag och nya byxor

Nu glömmer vi döden för ett tag och pratar om vikten av materiella ting. Jag har köpt nya jeans. Byxor som är fina, men alldeles för trånga. Varför envisas försäljare men att man ska köpa byxor som knappt går att knäppa ”En storlek mindre kan du allt ha, in med magen bara…”. Är det ett försäljningsknep, så fort man går upp typ ett halvt gram, så måste man köpa nya? Jag gillar ju baggyjeans och luvtröja. Det är de plaggen jag skulle ta med mig till en öde ö. De och inga andra. Eller, en kniv kanske skulle få följa med förresten. Varför har man inte bekvämare kläder på arbetet? Stänga in sig i trånga fodral, när man kan låta fläbbet flöda utan restriktioner. Det är dumt. Jobbet borde tycka som jag, jag jobbar bättre om jag slipper ha ont i magen. Jobbet borde tycka som jag mest hela tiden när jag tänker efter.