fredag 30 oktober 2009

Död

Det är deras bröllopsdag. 30 oktober. Han vaknar, smyger sig sakta ut. Försiktigt. Kanske stöter han till en stol. Han är rädd, så jävla rädd. Rädd för mörkret, rädd för döden, rädd för att såra, men mest av allt är han rädd för livet. Han fingrar på halsbandet han alltid bär runt halsen. Ska han ta av, eller låta vara kvar. Det blir det sistnämnda.

Klockan är sent, hela huset sover. Överallt finns det sovande familjer Trygga i sina hem. Lyckliga? Nej, han tror inte på lycka. Han trycker upp hissen. Den masar sig de 10 våningarna upp. Han samlar kraft. Försöker hitta modet som fanns i planeringen. Kommer vi sakna honom?. Han går igenom scenariot i huvudet. Inget får lämnas åt slumpen, inget. Han är kall. Stel av smärta. Varför är han så rädd? Det är ju så här det måste vara. Orkar knappt öppna hissen. Ångesten lindar sig runt honom. Kväver honom nästan. Han var ingen bra pappa. Han skriker det till tomheten.” Jag var ingen bra pappa. Eller man för den delen”. Saknaden och tomheten ställer sig bakom honom. Trycker upp honom mot hissväggen. Det finns ingen återvändo. Han vill att allt ska vara över. Och det är det snart.

Hissen kommer. Den går ner, ner, ner mot helvetet. Men för honom är det ljuset i tunneln. Snart är alla fria tänker han. De mår bättre utan mig. Längst ner i källaren stannar hissen. Ska han tända? Han känner sig fram. Är målmedveten nu. Slutet är nära. Kan inte dra sig ur. Lämnar saknaden bakom sig. Finns det ingen återvändo? Nej, det finns inget annat. Sorgen är stor, livet svart och den brutna stoltheten för tung att bära. Är ensam. Så fruktansvärt ensam. Ensam får en helt ny innebörd. Det är den han inte orkar med längre. Det är den som är det svarta hålet. Han är för djupt ner.

Han hittar stolen och repet. Suckar av lättnad. Äntligen. Hans händer är kallsvettiga. Han tappar repet en gång innan det blir rätt. Luften tryter. Tankarna med den. Kall och dinglande.
Sen inte mer. Han tror det är bra.

Pappa du var bäst! Den finaste!

2 kommentarer:

Sanna Rayman sa...

kram.

Anonym sa...

Älskade vän. /Åsa