lördag 10 september 2011

Lördagsunderhållning suger

Tv-underhållning på lördagar har inte mycket att erbjuda. Reklamfilmerna är bättre. Och så undrar man varför så många laddar ner serier och filmer?

Efter att ha fått barn att somna, hetsätit Nutella och lagt några ord i Wordfeud. Så såg jag fram emot en skön kväll i soffan, framför tv:n. I lugn och ro. Jag ska skulle bli road och slippa att roa. Jag la undan datorn ville för ovanlighetens skull fokusera på ett medium. Men nu efter ca 10 minuter så känns det mer intressant att sortera sakerna i skafferiet i bokstavsordning än att glo på gester med gäster, Notting Hill etc. Helt meningslösa saker känns oerhört spirituella jämfört med programmen som visas. Kanske att man skulle sortera alla grannars strumpor, det skulle ge mer. Lätt. Ville bara säga det. Tycker att någon i branschen borde ge mig rollen som programchef. Då skulle det bli andra bullar. Krispiga på ytan och sjukt smöriga inuti, med en stark kanelsmak och lite kardemumma som tittar fram här och där. Dessutom skulle tittandet öka markant. Lovar.

Well, har man inget att säga så ska man vara tyst. Nu ska jag i tysthet svepa ett glas vin, (det enda som går att uppbringa i huset) tänka "härligt med lördag" och sedan krypa till kojs med play på paddan.

tisdag 6 september 2011

Minnen från Algeriet

2007 åkte vi till pappas hemland. Algeriet. Jag tänkte mig en oas där barndomens minnen var samlade. Tillsammans skulle jag, mamma och mina syskon få en mer fullständig bild av oss och av pappa. Vi skulle samla i hop lösa bitar i oss, lära känna släktingar, komma närmare den algeriska sidan av vår pappa. Den evinnerliga stoltheten.

 Landet mötte oss med svammel, kackel, värme, melon, vansinnesfärd i bil i vackert landskap, cigarettrök och speciella dofter. Minnen dyker upp och formar om sig och fogar sig slutligen till nya. Vad är påhittat, nytt och gammalt i allt detta? Visste inte att släkten var så stor, så viktig, så bullrig, självklar, bråkig och olik hur vi är som familj i Sverige. Min fars brors fru välkomnar oss med öppna armar och säger att släkten är viktigast av allt samtidigt som hon baktalar sin mans andra bröder. Förvirrande. Vi blir serverade allt vi kan behöva med vänstra handen, samtidigt som det levereras lögner och halvsanningar med den högra. Vill väl. Vill för väl. Frukosten på bordet varje morgon. Frun dukar fram, dukar av, städar, bäddar och går sedan och arbetar som chefsläkare i byn. Mannen, min fars bror tar med oss att möta släkten, vänner och platser vi borde se som har med pappa att göra.

Vi bor med kackerlackor på nätterna och lever som kungar på dagen. Det är annorlunda. Vi får följa med på traditionellt bröllop i byn. Kvinnor för sig, män för sig. God mat och magdans. På killarnas sida skjuter man salut rakt upp i luften. Jag vill också skjuta. Men dörren är stängd.
Släkten är fin. Känner igen mig här och var. De vill så väl. För väl. Men varför allt skitsnack? Om och med varandra? Vi hör få ord om pappa.

Han vad den äldste i syskonskaran. Den de såg upp till. Skammen i att han valde bort dem, oss och världen. Men vi pratar desto mer om hans arv. Kommer vi för pengarna? Vilka pengar undrar vi? Vi får höra att det finns några vapen, pengar och att vi har mark som vi äger. Men hur vill vi att den ska förvaltas? Kanske är det bättre om någon tar hand om allt åt oss? Någon annan släkting undrar vilken mark vi pratar om, det finns ingen olivlund till oss. Allt är sålt. Menar vi inte pengarna från försäljningen? Vi förstår ingenting och bryr oss egentligen inte om arv eller pengar. Vi vill bara höra deras minnen och försöka förstå vårt land, vårt folk och vår far. Men alla (vita)lögner kommer emellan. Många av våra släktingar verkar tro att vi är ute efter pengar, men vi vill ha det värdet i tankar om vår pappa i stället. Missförstånd. Kanske kulturer emellan.

Landet är betagande vackert och samtidigt stängt. Våra släktingar är utbildade, moderna och traditionella i ett. De är både stolta och underliga. Känner igen mig. Men kommer inte nära. Inte in under skinnet. Tror inte de är intresserade. Det sårar. Inser att det är jag som inte är intresserad. Det gör mig rädd. De vill så väl. Allt för väl.

Men jag har lärt att jag gillar att jag har en släkt och en sida kvar att utforska. Att jag har ett land att lära känna och älska. Jag kommer att komma tillbaka. Det har jag lovat mig och Daja. Men då blir det för att ta till mig av framtiden och lära känna folket i dag. Inte för att söka minnen och leta efter en man som flytt och dött. Vill visa B och F att det finns något annat. Allt är inte bara polerat. Och att släkt ÄR viktigt. Speciellt med tanke på allt som händer i Libyen, Egypten, Syrien och Tunisien. Nya tider. Som vi är del av.

Suga ur musten ur ett djur

Bildligt. Detta skedde i obygden i helgen. Vacker plats var det dock. Och fint som snus var kalaset. Bildbevis finns. Även film på en dansande man/softis vid namn Johan. Filmen gör det svårt att avgöra om det är en man, ett djur, en avart eller en myt. Dock är det samma man som några dagar tidigare gick ner på knä och friade. Svaret jag gav var kanske inte glasklart, men bröllop nästa sommar blir det. Om jag inte ångrar mig efter att sett helgens film...

tisdag 31 maj 2011

Dagis är stängt

då vill den bruna prata om morfars död. Många frågor som bottnade i att vi kom fram till att han, min pappa, lagade för lite saker och därför var ledsen ofantligt länge, så länge att han blev sjuk och inte kunde vara glad mer. Kanske var det inte svårare än så? I dag saknar vi honom i alla fall. Brun är övertygad om att han hade riktiga svärd och att de skulle leka sjörövare nu om han var här. Vi berber är väl typ sjörövare, så jag håller mest med? Han sa även att det var dumt av honom att dö när han bara kunde vara glad istället. Skratta lite i bland. Just. Jag säger inte emot. När vi i somras skulle skåla för pappan (som ligger i Dalarna) tog Bruno en lång pinne och drog över "graven". Vad gör du? undrade vi, kittlar morfar svarade Bruno. Smart, nu blir han nog lite gladare.

måndag 30 maj 2011

Vi är medelålders

Det är ingen idé att låtsas om något annat. I går fyllde Johan 35. Vi firade med fika och närmsta famljen kl 14:00 (tog vårt vuxna ansvar då man aldrig vet när frans-alien tittar ut och spränger nederdelen). Johan fick bland annat en Ipad 2 i present, precis som sig bör när man är akademiker med bra jobb och klassar in som medelålders-svensson. Då har man råd med sådana presenter och tycker att man är väl värd det. "Man unnar sig" Björn (Johans pappa) bjöd på födelsemiddag på fransk bistro. Mycket trevligt. Klockan 22 var vi hemma hos oss igen och tittade på film... Viss skillnad från när Johan fyllde 30 och firades. Fest till fem, en avklädd Åket i hängslen etc etc. Jaja vi återkommer nästa år med riktig brakfest (då kör vi gemensamt race och det är väl en del vuxenpoäng i det med om jag tänker efter.) Som sagt vi kommer inte undan. Vi är medelålders. Och en calva till kaffet är inte dumt. Så.

torsdag 26 maj 2011

Bra idéer

att satsa på under föräldraledigheten mottages tacksamt. Måste hitta en exit. Inser det en dag som denna... Vill även säga att jag är glad över att slaktaren och brutale krigsförbrytaren Mladic är gripen. Det inger lite mer hopp om framtiden än vad ett av dagens möten bjöd på.

måndag 23 maj 2011

Frans är fixerad vid mycket

punanis t ex. Han har nu fixerat huvudet i min. Det innebär att han är redo att ta sig ut när han behagar. Och det är ju roligt och så, men varför gör man det? Bebisar alltså. Hur kommer man på att man vill köra ner huvudet så hårt i moderskapets punani så att man sen inte kan röra det mer. Att bebisar plötsligt bestämmer sig för att de vill sitta i ett skruvstöd och softa, istället för att göra kullerbyttor i vatten. Är konstigt. Dessutom ska ju de vara upp och ner, med huvudet fullt med blod och bara vänta in ingivelsen att "jaja nu är det nog dags att se om jag kan pressa ner huvudet ännu lite längre ner i denna köttgrotta, jag vill leka borr". Tänk cellskräck, tänk allt blod i huvudet, blodsmak i munnen, trångt som fan och ingen återvändo. Tänk korkad helt enkelt. Undrar om man statistiskt skulle kunna bevisa att kids som vill ut med röven först är lite lite smartare än de som väljer att kila fast huvudet i ett par veckor?

fredag 20 maj 2011

Tiden är ur led

Jag är okynnes ledig och tänker ta cykeln och fara till Bergianska. Där finns knölblomman som blommar var 20 år, ser ut som en penis och luktar kadaver. Den blommar just nu. Kan bara inte missa det. För bra kombination för att vara sann. Alla motsatser i ett. Bättre än världens undergång som tydligen ska ske i morgon. Eller har det med varandra att göra?

PS Trevligt att höras igen, länge sen sist, jag är glad att de är just detta jag har att komma med en dag som denna. DS