Minnen från Algeriet

2007 åkte vi till pappas hemland. Algeriet. Jag tänkte mig en oas där barndomens minnen var samlade. Tillsammans skulle jag, mamma och mina syskon få en mer fullständig bild av oss och av pappa. Vi skulle samla i hop lösa bitar i oss, lära känna släktingar, komma närmare den algeriska sidan av vår pappa. Den evinnerliga stoltheten.

 Landet mötte oss med svammel, kackel, värme, melon, vansinnesfärd i bil i vackert landskap, cigarettrök och speciella dofter. Minnen dyker upp och formar om sig och fogar sig slutligen till nya. Vad är påhittat, nytt och gammalt i allt detta? Visste inte att släkten var så stor, så viktig, så bullrig, självklar, bråkig och olik hur vi är som familj i Sverige. Min fars brors fru välkomnar oss med öppna armar och säger att släkten är viktigast av allt samtidigt som hon baktalar sin mans andra bröder. Förvirrande. Vi blir serverade allt vi kan behöva med vänstra handen, samtidigt som det levereras lögner och halvsanningar med den högra. Vill väl. Vill för väl. Frukosten på bordet varje morgon. Frun dukar fram, dukar av, städar, bäddar och går sedan och arbetar som chefsläkare i byn. Mannen, min fars bror tar med oss att möta släkten, vänner och platser vi borde se som har med pappa att göra.

Vi bor med kackerlackor på nätterna och lever som kungar på dagen. Det är annorlunda. Vi får följa med på traditionellt bröllop i byn. Kvinnor för sig, män för sig. God mat och magdans. På killarnas sida skjuter man salut rakt upp i luften. Jag vill också skjuta. Men dörren är stängd.
Släkten är fin. Känner igen mig här och var. De vill så väl. För väl. Men varför allt skitsnack? Om och med varandra? Vi hör få ord om pappa.

Han vad den äldste i syskonskaran. Den de såg upp till. Skammen i att han valde bort dem, oss och världen. Men vi pratar desto mer om hans arv. Kommer vi för pengarna? Vilka pengar undrar vi? Vi får höra att det finns några vapen, pengar och att vi har mark som vi äger. Men hur vill vi att den ska förvaltas? Kanske är det bättre om någon tar hand om allt åt oss? Någon annan släkting undrar vilken mark vi pratar om, det finns ingen olivlund till oss. Allt är sålt. Menar vi inte pengarna från försäljningen? Vi förstår ingenting och bryr oss egentligen inte om arv eller pengar. Vi vill bara höra deras minnen och försöka förstå vårt land, vårt folk och vår far. Men alla (vita)lögner kommer emellan. Många av våra släktingar verkar tro att vi är ute efter pengar, men vi vill ha det värdet i tankar om vår pappa i stället. Missförstånd. Kanske kulturer emellan.

Landet är betagande vackert och samtidigt stängt. Våra släktingar är utbildade, moderna och traditionella i ett. De är både stolta och underliga. Känner igen mig. Men kommer inte nära. Inte in under skinnet. Tror inte de är intresserade. Det sårar. Inser att det är jag som inte är intresserad. Det gör mig rädd. De vill så väl. Allt för väl.

Men jag har lärt att jag gillar att jag har en släkt och en sida kvar att utforska. Att jag har ett land att lära känna och älska. Jag kommer att komma tillbaka. Det har jag lovat mig och Daja. Men då blir det för att ta till mig av framtiden och lära känna folket i dag. Inte för att söka minnen och leta efter en man som flytt och dött. Vill visa B och F att det finns något annat. Allt är inte bara polerat. Och att släkt ÄR viktigt. Speciellt med tanke på allt som händer i Libyen, Egypten, Syrien och Tunisien. Nya tider. Som vi är del av.