Begravning i går

Pojken jag gav min första kyss i ett mörkt gathörn till, är död. Mannen med de otroligt sorgsna ögonen kvävdes till döds. Grubblaren som pluggade teologi ramlade slog i huvudet, svimmade, spydde och vaknade aldrig mer. När vi gick i högstadiet var vi nära. Men på 10 år har jag inte sett eller hört något ifrån honom. Inte ens skänkt honom en enda liten tanke tror jag.

För några veckor sedan fick jag reda på att han dött. Den 8 augusti. I går var begravningen. Efter många om, men och kanske så gick jag till slut. Och det kändes bra att få vara där. Jag tror även att hans föräldrar och syskon uppskattade att vi, hans gamla kompisar kom. Begravningen var sorglig, fin, konstig och knasig på en och samma gång.
Sorglig för att en vän har försvunnit alldeles för tidigt och för att man inte var mer närvarande i hans liv medan han levde.
Fin, för att man ändå kunde ta ett avsked och att man fick närvara utan att känna att man inkräktade.
Konstig för att man ens ska behöva ta avsked, att han låg där utan att finnas längre. Att salen var täckt av bilder på Johan, en person man en gång kände och inte längre känner
Knasig för att det blev som en skolreunion under helt fel förhållanden. Tysta drack vi kaffe istället för sprit. Vi var främlingar, personer som inte umgås längre, men som man har kvar högstadiebilden av. Jag gillar oss även i dag.