Frans är fixerad vid mycket

punanis t ex. Han har nu fixerat huvudet i min. Det innebär att han är redo att ta sig ut när han behagar. Och det är ju roligt och så, men varför gör man det? Bebisar alltså. Hur kommer man på att man vill köra ner huvudet så hårt i moderskapets punani så att man sen inte kan röra det mer. Att bebisar plötsligt bestämmer sig för att de vill sitta i ett skruvstöd och softa, istället för att göra kullerbyttor i vatten. Är konstigt. Dessutom ska ju de vara upp och ner, med huvudet fullt med blod och bara vänta in ingivelsen att "jaja nu är det nog dags att se om jag kan pressa ner huvudet ännu lite längre ner i denna köttgrotta, jag vill leka borr". Tänk cellskräck, tänk allt blod i huvudet, blodsmak i munnen, trångt som fan och ingen återvändo. Tänk korkad helt enkelt. Undrar om man statistiskt skulle kunna bevisa att kids som vill ut med röven först är lite lite smartare än de som väljer att kila fast huvudet i ett par veckor?