lördag 10 september 2011

Lördagsunderhållning suger

Tv-underhållning på lördagar har inte mycket att erbjuda. Reklamfilmerna är bättre. Och så undrar man varför så många laddar ner serier och filmer?

Efter att ha fått barn att somna, hetsätit Nutella och lagt några ord i Wordfeud. Så såg jag fram emot en skön kväll i soffan, framför tv:n. I lugn och ro. Jag ska skulle bli road och slippa att roa. Jag la undan datorn ville för ovanlighetens skull fokusera på ett medium. Men nu efter ca 10 minuter så känns det mer intressant att sortera sakerna i skafferiet i bokstavsordning än att glo på gester med gäster, Notting Hill etc. Helt meningslösa saker känns oerhört spirituella jämfört med programmen som visas. Kanske att man skulle sortera alla grannars strumpor, det skulle ge mer. Lätt. Ville bara säga det. Tycker att någon i branschen borde ge mig rollen som programchef. Då skulle det bli andra bullar. Krispiga på ytan och sjukt smöriga inuti, med en stark kanelsmak och lite kardemumma som tittar fram här och där. Dessutom skulle tittandet öka markant. Lovar.

Well, har man inget att säga så ska man vara tyst. Nu ska jag i tysthet svepa ett glas vin, (det enda som går att uppbringa i huset) tänka "härligt med lördag" och sedan krypa till kojs med play på paddan.

tisdag 6 september 2011

Minnen från Algeriet

2007 åkte vi till pappas hemland. Algeriet. Jag tänkte mig en oas där barndomens minnen var samlade. Tillsammans skulle jag, mamma och mina syskon få en mer fullständig bild av oss och av pappa. Vi skulle samla i hop lösa bitar i oss, lära känna släktingar, komma närmare den algeriska sidan av vår pappa. Den evinnerliga stoltheten.

 Landet mötte oss med svammel, kackel, värme, melon, vansinnesfärd i bil i vackert landskap, cigarettrök och speciella dofter. Minnen dyker upp och formar om sig och fogar sig slutligen till nya. Vad är påhittat, nytt och gammalt i allt detta? Visste inte att släkten var så stor, så viktig, så bullrig, självklar, bråkig och olik hur vi är som familj i Sverige. Min fars brors fru välkomnar oss med öppna armar och säger att släkten är viktigast av allt samtidigt som hon baktalar sin mans andra bröder. Förvirrande. Vi blir serverade allt vi kan behöva med vänstra handen, samtidigt som det levereras lögner och halvsanningar med den högra. Vill väl. Vill för väl. Frukosten på bordet varje morgon. Frun dukar fram, dukar av, städar, bäddar och går sedan och arbetar som chefsläkare i byn. Mannen, min fars bror tar med oss att möta släkten, vänner och platser vi borde se som har med pappa att göra.

Vi bor med kackerlackor på nätterna och lever som kungar på dagen. Det är annorlunda. Vi får följa med på traditionellt bröllop i byn. Kvinnor för sig, män för sig. God mat och magdans. På killarnas sida skjuter man salut rakt upp i luften. Jag vill också skjuta. Men dörren är stängd.
Släkten är fin. Känner igen mig här och var. De vill så väl. För väl. Men varför allt skitsnack? Om och med varandra? Vi hör få ord om pappa.

Han vad den äldste i syskonskaran. Den de såg upp till. Skammen i att han valde bort dem, oss och världen. Men vi pratar desto mer om hans arv. Kommer vi för pengarna? Vilka pengar undrar vi? Vi får höra att det finns några vapen, pengar och att vi har mark som vi äger. Men hur vill vi att den ska förvaltas? Kanske är det bättre om någon tar hand om allt åt oss? Någon annan släkting undrar vilken mark vi pratar om, det finns ingen olivlund till oss. Allt är sålt. Menar vi inte pengarna från försäljningen? Vi förstår ingenting och bryr oss egentligen inte om arv eller pengar. Vi vill bara höra deras minnen och försöka förstå vårt land, vårt folk och vår far. Men alla (vita)lögner kommer emellan. Många av våra släktingar verkar tro att vi är ute efter pengar, men vi vill ha det värdet i tankar om vår pappa i stället. Missförstånd. Kanske kulturer emellan.

Landet är betagande vackert och samtidigt stängt. Våra släktingar är utbildade, moderna och traditionella i ett. De är både stolta och underliga. Känner igen mig. Men kommer inte nära. Inte in under skinnet. Tror inte de är intresserade. Det sårar. Inser att det är jag som inte är intresserad. Det gör mig rädd. De vill så väl. Allt för väl.

Men jag har lärt att jag gillar att jag har en släkt och en sida kvar att utforska. Att jag har ett land att lära känna och älska. Jag kommer att komma tillbaka. Det har jag lovat mig och Daja. Men då blir det för att ta till mig av framtiden och lära känna folket i dag. Inte för att söka minnen och leta efter en man som flytt och dött. Vill visa B och F att det finns något annat. Allt är inte bara polerat. Och att släkt ÄR viktigt. Speciellt med tanke på allt som händer i Libyen, Egypten, Syrien och Tunisien. Nya tider. Som vi är del av.

Suga ur musten ur ett djur

Bildligt. Detta skedde i obygden i helgen. Vacker plats var det dock. Och fint som snus var kalaset. Bildbevis finns. Även film på en dansande man/softis vid namn Johan. Filmen gör det svårt att avgöra om det är en man, ett djur, en avart eller en myt. Dock är det samma man som några dagar tidigare gick ner på knä och friade. Svaret jag gav var kanske inte glasklart, men bröllop nästa sommar blir det. Om jag inte ångrar mig efter att sett helgens film...