Tiden kommer allt närmare

I dag träffade jag en lågstadiekompis, vi var bästisar under en period. Den stora sandlådan Facebook gör att man plötsligt leker med bortglömda klasskamrater, det fascinerande är att man inte längre har spade och hink i handen utan endast en historik av dessa gemensamt. Över en lunch gick vi igenom vår gamla klass, uppdaterade oss på dagens status och pratade om vår busbok (som jag hittade när vi flyttade). Vårt största bus var (förutom att skapa stopp i skolans toaletter och sno rikskuponger för att köpa kilovis med godis innan simningen) att dricka konstiga, helst välsmakande mediciner hemma hos henne i hopp om ett ordentligt rus (hennes far var läkare). Man kan väl säga att man inte har kommit så mycket längre, när man 20 år senare; fortfarande letar rusdrycker, ens kompisar anordnar braj-fester (japp, det är 30-års kris), tanken på muskotnöt fortfarande känns kittlande och hetsätandet av godis är signifikant för mig, bara det att jag betalar för det nu. Ja ja, jag har i alla fall lärt mig att röka banan är meningslöst, så någonstans har vi kommit på alla dessa år. I vilket fall så var det kul att träffa någon som bara kände den person man var när man var liten och inte har sett resan mot förfallet. Som att jag har övergett simningen för löpning och att jag idag har fått punka på vagnen två(!) gånger. Vad är oddsen? PS Bruno börjar närma sig ett stackato i nattskrikande DS