Tango och klicheer

Richard Galliano är min nya idol! Igår var jag och lyssnade på hans konsert på Södra teatern och blev frälst. Vi sänkte kanske medelåldern en aning, men vi var med hela vägen; på stående ovationer, tårar i ögonen, blåmärken i händerna och "bravo-rop" med djupaste basrösten. Till och med fisken var med och shejkade loss till den nya och experimentiella tangon. Jag kände mig som en fånigt frälst när jag en timme och40 min senare kom ut lite vimmelkantig. Musiken hade framkallat så mycket bilder och scéner i mitt huvud så att alla personer inte fick plats (jag droppade av dem lite här och var på vägen hem, ett par dansar fortfarande precis vid Riddarholmen). Pappa var med en hel del och han var grym på att dansa; visste var skåpet skulle stå och fötterna placeras (han fick följa med hela vägen hem). Tänk att jag inte visste om att min pappa var tangokung, ibland får man helt enkelt göra avbön för musikövermakten. Jag bugar och bockar för Richard och tackar min vän som släpade in mig i tangoruset för en kväll.