som en skorsten

ibland blir jag faktiskt så arg så att jag känner hur det bara pyser och osar runt omkring mig. Precis som det ser ut när man ritar ut arga människor i serier. Men jag tror att jag igår lärde mig tricket (hur man undviker att bli en seriefigur med osande moln från näsborrar och mun) jag håller andan och pratar helt enkelt inte med någon. Vilket innebär att man inte kan se på röken eller höra på okvädningsorden hur det fullkomligen pyser och sprakar inom mig. Jag provade detta med framgång i går (på en kollega som hade låst sig inne i kontoret och klockan 22:00 tyckte att jag skulle slänga mig i en taxi och komma och hjälpa, de som bodde närmare hade han inte tillfrågat av någon underlig anledning och han tyckte dessutom att det hela kunde vara mitt fel på något sätt). Jag kom dock snällt, låste upp och sa ingenting. han förstod nog absolut inte hur arg jag var (möjligen kan det ha framgått när jag smällde lite väl hårt i dörren...). Men vi alla kan väl sjunga "we shall overcome" och säga grattis till att jag har tämjt argheten!