En helt vanlig tisdag

Så var det dags för tisdag igen. Eller vänta det är ju faktiskt onsdag idag. Jag har hört att man blir förvirrad när man huserar fiskar i magen, så jag skyller på det (man kan skylla det mesta på det, mycket prktiskt!). På fredag är det begravning i Dalarna. Det är så konstigt när två människor i ens närhet vid olika tidpunkter ändå väljer samma utväg (eller ingång). Man kan ju inte låta bli att fråga sig om den ena kan ha en utlösande faktor på den andra? Vilket iofs inte gör att det blir mindre sorgligt eller att det är mindre saknade. Men jag undrar ändå om det inte känns mer legitimt att utföra det, ingen vågar prata om, när någon annan redan gjort det och det gick? Klart att jag någonstans förstår att det är den absolut sista utvägen när man inte kan se något annat positivt. Och kanske är det faktiskt så också, även om man absolut inte får säga det. Det kanske var den enda utvägen för dem... Alla kanske inte kan fixa det här med att leva?